Pilgrimsmusslor med sparris och salladslök

För att fira vår lyckade flytt bestämde jag mig för att laga en första rätt ur Jenny Walldéns Smaker i mitt hjärta till söndagsmiddag igår. Pilgrimsmusslor med sparris och salladslök är egentligen en förrätt ur sektionen öst möter väst i havet men jag valde att göra den som huvudrätt för att riktigt lyxa till det. Det var nog inte ett så klokt beslut.

De första tuggorna var ljuvliga. Det sötsalta från ostronsås och honung möttes fint i spänsten i de snabbt stekta sparrisarna, löken och pilgrimsmusslorna. Men redan efter att par tuggor blev allt lite ... enformigt? Nästan smaklöst faktiskt märkligt nog.

Jag har en del invändningar mot både rätten som sådan och mot beskrivningen i boken. För nog är det märkligt att pilgrimsmusslorna inte ska saltas vid stekning? Visserligen adderas sälta i redan tidigare nämnda marinad men att steka något utan salt gör att smaken blir lite fadd. Men allright, det kan vara bara jag som tycker så. Saltoholist som jag är. Sen undrar jag lite vad som hände med enokisvampen i beskrivningen. Den har liksom fallit bort i själva receptet. Det står hur man ska laga ersättningssvamparna men inte originalråvaran. Och om man inte vet hur sesamfrön ska rostas så får man inte veta det här heller.

Dessutom saknas det något rent smakmässigt. Syra, sälta ... kanske något med sting? Något med fräschör? Kan hända skulle denna saknad inte infinna sig om jag hade serverat den som tänkt: som en förrätt. Och det här att jag inte hittade salladslök utan fick nöja mig med purjolök (och att min ersättningssvamp shiitaken hade hunnit mögla) bidrar säkert också.

Allt som allt. Inte jätteimponerad. Men inte heller avskräckt. Inte det minsta. Jag ser fram mot att laga nästa rätt.

/Erika

Soupe de courgettes & Salade au chèvre chaud

Eftersom två tredjedelar av Kokboksklubben är mammalediga just nu och den sista tredjedelen arbetar bara en stadsdel bort bestämde jag mig för att bjuda in till en lunch i veckan. Målet med just den här lunchen var – förutom att ses – att maten skulle gå snabbt att laga. Och att den skulle komma ur vår aktuella kokbok. Så klart. Valet föll på en squashsoppa och sallad med varm getost.

Lunchen blev precis sådär trevlig som man kan tänka sig att en lunch med Kokboksklubben skulle bli. Vi pratade mat, jobb och barn. Och åt. Så klart. Men jag måste säga att jag tyckte att soppan blev lite blek. Den smakade mest grönsaksbuljong vilket kanske inte är så konstigt? Soppan består nämligen i princip bara av zucchini och grönsaksbuljong. Smaksättarna muskot, en liten skvätt grädde och gräslök är inte heller några direkta smakbomber vilket ledde till en soppa som med snälla ord kan beskrivas som mild. Det mindre snälla är ordet blek, som jag då väljer att kalla den.

Chèvre chauden då? Jo! Den var precis sådär god som en chèvre chaud brukar vara. Inspirerande var att låta den obligatoriska honungen finnas i dressingen i salladen istället för ripplad över getosten. Det trixet ska jag göra igen. Har redan gjort igen hehe vill säga.

Under lunchen pratade jag och Karin lite som att den här kokboken påminner om Morbergs kokbok i det att det är grunderna som presenteras här. Det här är en rak kokbok som jag inbillar mig låter oss laga fransk bistromat utan några egna twister eller krusiduller. Och det är gott så. Mycket gott så även om det kanske ibland blir lite, en aning, trist. Som med zucchinisoppan. Den hade blivit så mycket mer intressant med lite rivet citronskal och en aning citronsaft? Och det är väl flott på sitt sätt att man vill göra mer av en rätt. På det här viset ges utrymme att experimentera och hitta egna smaker. Kanske återkommer jag med en egen soupe de courgettes? Vi får se.

/Erika

Gubbröra

Mja. Nja. "Sådär nöjd" är jag efter att ha lagat mitt första recept ur Morberg lagar husmanskost. För mig är gubbröra en stabbigare rätt än vad den blev den här gången. I Per Morbergs recept har man inte någon potatis – vilket man absolut inte behöver ha för att det ska bli en gubbröra – som jag brukar när jag gör den från höften så att säga. Eller eget huvud kanske låter bättre? Alldeles oavsett så saknade jag den. Potatisen alltså.

Det var egentligen inte något fel på smakerna i Pers variant, förutom det att jag gjorde en tabbe i att råka köpa en ansjovisburk modell mindre. Det skulle jag inte rekommendera någon att göra. För jag saknade den där tydliga ansjovissmaken. För att jämka upp avsaknaden av ansjovis hällde jag i nästan allt spad ur burken. Det kan vara det som gjorde själva röran hemskt rinnig.

Jaja. Enkla anvisningar var det. Och jag kommer att göra gubbröra igen. Många många gånger igen. Kan hända följer jag Pers recept någon av de gångerna? Men njae, mest troligt inte.

Jamie grillar - Crostini med bondbönor och getost

Under en och samma kväll lyckades vi laga totalt 6 recept från samma kokbok. Det måste vara nåt slags rekord :)

Bäst under hela kvällen var iallafall förrätten - Crostini med bondbönor och getost. Oj så gott!

Kortfattat så är det rostat bröd med getost som man gör bredbart med hjälp av citronsaft(!) och stekt parmaskink som blandats med bondbönor (jag tog edamamebönor).
Sen la man allt fint på ett fat och strödde över finhackad chili och dragonblad.

Hurra för Jamie säger jag bara! Detta receptet måste ni prova.

Kändes också väldigt schysst och somrigt att allt på ett stort fat bara med ett gäng servetter så att alla kunde ta för sig. Enkel servering som ser väldigt gott ut. Sånt gillar vi.

För denna rätten hittar jag inte ett enda minus. Faktiskt.

Musslor och lamm...

Det har ju varit lite stiltje från min sida här på bloggen på sistone. Har haft lite dåligt samvete gentemot mina två klubbkompisar.
Min egen analys av stiltjen kom fram till att den berodde på två saker:
1. vi har Linas Matkasse och därmed inte så mycket "fria dagar" att laga vad vi vill på.
2. de flesta recepten i boken känns ganska komplicerade och inte sådär supermånga som tilltalar mig.

I lördags var vi dock hemma hos kompisar och lagade mat och då passade vi på! Vi smällde till med att laga hela två recept från boken på en gång.

Den första var de gratinerade musslorna som jag såg att Erika och lagat. My god vad goda!
Vi körde rakt enligt receptet, och vi var fyra vuxna. Ganska stor förrätt, men vi tömde fatet...

Till varmrätt tillagade vi den konfiterade lammsteken som stod i ugnen och göttade sig i fem timmar... ojojoj vilket mört kött.
I boken står ju som mina klubbkompisar redan nämnt inga förslag på tillbehör, så vi åt en enkel sallad med pinjenötter, fikon, och halloumi.

Väldigt gott allting, men förrätten tog nog priset.

Moules gratinées trois

Jo, jag har också lagat moules gratinées. Och på samma dag som Erika. Vad är oddsen? Jag tror inte det är fusk att låta någon annan laga, för det gjorde jag med. Mina två vänner visste inte ens om att de hjälpte kokboksklubben. Möjligen var detta lite lömskt, men jag tror knappt de misstycker för vi tyckte alla tre att musslorna var helt ljuvliga. Och jag tyckte det var skönt att få hjälp att kolla så musslorna var ok av min ena kompis för att laga musslor är inget jag gör dagligdags.


Men kanske blir det oftare framöver, för åh, så goda! Det tål att upprepas, så goda var de. Tror minsann vi använde så mycket smör som det skulle vara också. Rätt lättlagade var de tyckte jag nog, bortsett från att det blir många moment: skölja och rensa musslorna, koka dem, blanda smöret, rensa musslorna igen, bre på smöret, gratinera.


Men klart värt. En bit surdegsbaguette till så blir man mätt som en plätt.

/Karin

Moules gratinées

Till middag idag lagade min man Moules gratinées. Vi har väl inga regler som säger att det inte lika gärna kan vara partnern som lagar? Jag åt och njöt i alla fall för jisses vilka goda musslor!

Min reflektion över receptet är samma som jag noterat tidigare: ingredienslistan stämmer liksom inte riktigt överens med verkligheten.

Att ha två kilo musslor till en förrätt för fyra personer är lite överdrivet tycker jag. Vi gjorde rätten med ett kilo musslor och det räckte gott och väl som huvudrätt åt oss. Då åt vi i och för sig bröd till. Att det dessutom är 300 gram smör känns också onödigt mastigt. Det hade räckt med cirka 100 gram kanske? Nästa gång blir det definitivt mindre smör för att minska Lypsyleffekten runt munnen. Kanske adderar jag lite av spadet som man annars häller bort? Det blir nog inte så dumt. Hur som helst så var detta ett himla gott recept. Jag kommer garanterat göra rätten fler gånger! Många fler gånger.

//Erika