Två recept: Portabellosandwich och kronärtskockor

Det har inte alls blivit så mycket lagat ur Paul Svenssons kokbok som jag trodde innan sommaren. Vi har gjort två saker utöver den inledande rivna tomatdressingen: en portabellosandwich och sedan kronärtskockor med påtaglig kräftskivefeeling.

Anledningen till att det inte blivit så mycket lagat tror jag beror på två saker:

1. Recepten är liite för krångliga. Inte mycket, men lite. Utmaningsnivån är egentligen helt perfekt OM man nu vill ha en utmaning men det ville tydligen inte vi den här sommaren. Jag är lite förvånad men så ligger det uppenbarligen till.

2. Rätterna är svårplacerade. Är den här portabellosandwichen med västerbottensost och grönkål en solorätt? Nej, den känns med som ett tillbehör men vad äter man då till den? INGEN ANING. Och så är det med så många av rätterna i boken.

Jag som har varit på Paul Svenssons restaurang på Fotografiska kan se hur dom här rätterna passar utmärkt som mellanrätter. Där äter man fyra rätter för att bli mätt och som sådana (och i restaurangen) skulle dom här rätterna passa perfekt. Men jag/vi orkar inte riktigt laga flera rätter efter varandra och det är inte meningen att låta gnällig eller slö. Det är bara som det är. För oss.

Det vi har lagat har varit gott. Den rivna tomatdressingen har blivit en stor favorit och portabellosandwichen var fantastisk! Kronärtskockorna passade inte min smak men det är ju så olika det där.

Kronärtskockorna ja. Dom bakar man med ett smör smaksatt med dillfrö, citronskal, svartpeppar och senapspulver. Det är ju så klart dillfröt som gör att det smakade kräftskiva om dom och det är väl ett toppentips till vegetarianen (eller kräftskeptikern) som ändå ska på skiva: gör dom här så är det nästan som att äta kräftor! Eller, nej, det är det ju så klart inte. Men äh, ni fattar?

 

Sjuuukt snygga blev dom i alla fall kronärtskockorna. Eller hur?

/Erika

Ps. Så här gör man: Portabellosandwich med västerbottensost och grönkål 

Stekt aubergine med chili, spiskummin, vitlök och yoghurt

Till söndagsmiddag utgick jag idag från Myllymäkis recept på stekt, kryddig aubergine och la till lammfärsjärpar med spiskummin, koriander, chili och vitlök samt saffransris. Den här auberginerätten var väldigt god tyckte de vuxna i familjen (barnen smakade inte). Man steker aubergineskivorna på rätt hög värme först, sen tillsätter man vitök, chili och spiskummin och låter det steka 5 minuter till på lite lägre värme. Sen pressar man över lime, saltar och serverar med yoghurt och färsk mynta. Mycket gott.

/Karin

Krossad blomkål med ägg, majonnäs och gräslök #2

Jag blev så sugen på att testa krossad blomkål med ägg efter att ha läst Erikas inlägg, så det blev dagens lunch. Jag håller med Erika om att det här var ingredienser som passade väldigt fint ihop. Jag gjorde som Myllymäki tipsade om och serverade med bacon till, funkade bra med lite sälta till tyckte jag. Snabblagat var det också, även med hemslagen majonnäs. Möjligen blev det lite grann enformigt efter ett tag, men på det hela en fin lördagslunch.

Hur man gör har Erika beskrivit.

/Karin

Potatis boulangère

Efter att jag gjorde den busenkla tomatsalsan har jag haft lite svårt att komma vidare. Det är många rätter i Myllymäkis kokbok som lockar mig, men jag hämmas lite av att det (oftast) inte är några hela måltider. Det känns helt enkelt jobbigt att jag måste komma på 1-2 rätter till för att komponera ihop en middag, då tar jag hellre ett färdigt paket. Just nu i alla fall.

Den här potatisrätten spanade jag in redan första gången jag bläddrade igenom och till slut kom jag mig för att laga den. Den är egentligen ganska enkel att laga, även om det är lite pyssel med förberedelserna. Man mjuksteker tunt skivad lök i smör och låter den sen koka med timjan, lagerblad och vin i ytterligare 5-10 minuter. Sedan varvar man löken och vätskan med tunt skivad potatis i en stekpanna som tål ugnsvärme. Överst hyvlar man rejält med smör. Sen ska potatisen bakas i ugnen i cirka 45 minuter.

4 portioner: 
600 g fast potatis
3 gula lökar
6 timjankvistar, plockade
2 lagerblad
3 dl vitt vin
3 dl kalvfond
100 g smör
salt

Myllymäki rekommenderar att man serverar den till lamm, så det gjorde vi. Tillsammans med lammkotletter blev det här en finfin söndagsmiddag häromsistens. Rekommenderas verkligen.

/Karin

Broccoli med färskost och vitlök

Det här tillbehöret är en stor favorit hos gästerna på Brillo skriver Tommy i sin bok. Där serverar dom den till en bit entrecôte, och jag tror att det var lax som min mamma hade ätit den tillsammans med och blivit alldeles lyrisk.

Själv blev jag lagom begeistrad. Det kan bero på att jag inte är ett jättefan av broccoli. Jag vet inte precis vad det är som jag har emot denna harmlösa och rätt vackra grönsak – den berör mig bara inte. Jag tror också att den här rätten passar bäst som just ett tillbehör. Jag åt den som den var och då blev den lite trist. Kanske skulle jag känt på samma sak om jag ätit en liten form med enbart potatisgratäng?

Tillbehöret är i alla fall busenkelt att göra (och nu, när jag bloggar om det och tänker på det ihop med en bit entrecote eller varför inte några skivor halloumi så blir jag dödshungrig på att göra den igen!). Man fräser bara små bitar av broccoli ihop med några fint skivade vitlöksklyftor och låter det mjukna i cirka 4 minuter. Sedan tillsätter man grädde och färskost och kokar ihop det till en simmig stuvning (smaka av med salt och peppar!) som man sedan serverar med riven parmesan.

För 4 portioner behövs:
2 broccoli
8 vitlöksklyftor
1 dl vispgrädde
100 g färskost (tex Philadelphia)
riven parmesan efter smak

Äh, vad tusan! Nu måste jag nästan ta och göra den här igen. Jag tar tillbaka allt om avsaknad av begeistring. Nu är jag supersugen igen. Plus supersugen på att äta den på Brillo. Kanske kan vi ta vår utvärdering där Karin (och eventuellt Sabina aka nyblivna mamman YAY!)?

/Erika

Riven tomatsalsa med avokado, lök och lime (från nya kokboken!)

Vi har smugit igång lite smått med en ny kokbok: Grönsaker tillbehör & garnityr av Tommy Myllymäki. Det första receptet jag valde att testa ur det är Riven tomatsalsa med avokado, lök och lime som jag hade som tillbehör till refried beans (som jag äter när barnen får vanliga tacos). Det var ett oerhört snabblagat recept, men ändå genialiskt i sin enkelhet. Just detta att riva alla ingredienserna istället för att hacka gjorde att den blev klar på ett kick (även om det var lite kladdigt att riva just avokadon). Det blev gott också, passade väldigt bra till det recept på refried beans jag alltid gör, från Hugh Fearnley-Whittingstalls Grön mat.

Så här gör man: 

3 tomater
1 avokado
1 knipplök
1 lime, juice och skal
1 dl olivolja
salt

Riv tomat, avokado och lök på den grova sidan på ett rivjärn. Tillsätt lime och olja, salta.

Jag tyckte det blev lite mycket olivolja, så jag minskade ner på den, det blir så mycket vätska ändå av tomaterna.

/Karin

Hemgjort smör och Chlodnik

Vi, jag och min man Ulf alltså, tycks vara inne i en nostalgiskt period här hemma. Igår kokade jag kalvsylta. Förra helgen kokade jag två olika sorters saft. Under den senaste tiden har vi ätit både lappskojs och pratat om att göra egen pölsa. Att då ge sig på att göra eget smör är inget annat än logiskt.

Och det blev gott smöret. Inget sensationellt (förutom det häftiga när grädden plötsligt blev smör) men heller inget som avskräcker. Så här: tidsåtgången och det att jag tycker att Arlas smör är mycket gott gör att jag på ett sätt inte behöver hitta något bättre. Men. Att göra smör själv innebär ju att utvecklingshorisonten är enorm. Att testa att göra smör med en annan typ av syrad produkt. Att behålla mer eller mindre kärnmjölk i smöret. Att syra grädden i fler än ett dygn.

Och i slutändan. Det är ju hemskt MÄKTIGT att ha gjort eget smör.

Det här chlodnik då? Jo. Det är en polsk soppa som man lagar på den kärnmjölk som den syrade grädden släpper när den blir smör. Kärnmjölken kan också användas till bakning eller dressing skriver Lisa i kokboken men vi valde att gå på hennes rekommendation och göra den här kalla rödbetssoppan. Den föll mig väl inte direkt i smaken, men å andra sidan så passar en kall soppa kanske bättre för lite varmare dagar än en vinterslaskig januaridag? Sen gillar jag verkligen tanken med att använda allt som kommer ur en tillverkning. Men nästa gång vill jag hellre att vi använder kärnmjölken till bakning.

Så här gör man smör:

Det här behövs:
1 liter färsk grädde (40%)
1/2 dl levande syrad produkt (tex gräddfil) ej yoghurt
havssalt efter behag

Gör så här:

1. Vispa hastigt samman grädde och syrad produkt i en mycket ren skål. Täck över och ställ på ett säkert ställe. Helst 18-20 grader så att syrningen sker långsamt och mycket aromämnen hinner bildas. Låt stå 1–4 dygn. Om det smakar surt är grädden korrekt och säker.
2. Kyl surgrädden om det behövs. 13-15 grader är en bra temperatur. Vispa grädden på medelhastighet tills ärtstora smörkorn bildas. Krama samman grädden med mycket rena händer. Häll av kärnmjölken och spara den. Arbeta smöret så länge du vill. Ju mer det bearbetas desto fetare och mer hållbart blir det.
3. Tillsätt lagom mängd salt. Tänk på att saltsmaken förstärks lite när smöret får stå eftersom det finns vatten kvar som löser upp saltet.
4. Förvara smöret lufttätt och kallt.

Och så här gör man Chlodnik:
Blanda kärnmjölk, grovriven kokt rödbeta och lite herbamare. Strö över gräslök och kanske grovhackat hårdkokt ägg.

Några tankar om December samt grönkålschips

Gudars. Jag sitter och bläddrar i den här Decemberkokboken och inser några saker:
1. Oj! Vad många saker jag har testat ur den här kokboken. Tretton stycken hittills. (Som grönkålschips! som blev en salt, frasig och härlig sak som vi tryckte i oss stående vid diskbänken amen typ) och 2. Wow! Vad många fler saker jag skulle vilja testa. (Till exempel: Italiensk kycklingleverpastej, Jens julpastej, Confiterat fläsklägg, Revbensspjäll och Inkokta clementiner).

Jag har verkligen tagit åt mig av kokboksförfattarnas syfte: jag har lagat saker för glöggkvällarna och för julbordet, jag har hittat drycker och godis som jag velat göra. Dessutom lagade jag en rätt idag gjord på julbordsrester (återkommer snart med detta recept) och vi kommer att laga en förrätt till morgondagens nyårsmeny. Det här har helt klart varit en julkokbok som gjord för mig och min familj.

/Erika

Hovmästarsås

Till årets julbord svängde vi ihop hovmästarsåsen från December att ha till gravlaxen. Och det var en bra hovmästarsås. Det var inget exceptionellt eller utmärkande med den. Bara en bra jädra hovmästarsås och det är ju precis den typen av recept jag vill ha i min julkokbok. Också.

/Erika

Kryddiga nötter

Jag brukar göra någon variant av ugnsrostade nötter varje jul, gott till glöggen till exempel, och varje år glömmer jag sen bort att spara receptet jag använt så kommande år behöver jag alltid hitta ett nytt. Tur i år då att det fanns (flera tror jag) recept på kryddiga nötter i December. I det här receptet blandade man nötter (jag tog hasselnötter, valnötter och mandel) med kanel, ingefära, salt och socker, och sen blandade man ner äggvita, uppvispad med lite vatten. Och så rostade man det hela i ugnen på 150 grader i 35 minuter. Jag drog ner lite på mängden socker i receptet och rostade dem lite längre (upp mot 40 minuter) men det var de enda ändringarna jag gjorde. Och låt mig säga att de blev populära, enda "rätten" som tog slut redan på juldagen. Tyvärr glömde jag fotografera dem i villervallan på julafton, och sen var de alltså slut. Och det bästa är ju att nästa år när jag ska göra nötter igen vet jag var jag har receptet.

/Karin

PS Alltså, så här efter julhelgen kan jag inte påstå att jag känner mig så värst pepp på att fortsätta baka kakor från United states of cakes. Renlevnad är vad jag känner för. Grönsaker! Inte bakverk. Men jag får göra mitt bästa. Kanske kan jag bjuda kollegorna på kakor på något möte eller så. DS

Pissaladiére och baconlindade dadlar

Vi bjöd in vår närmaste familj på glöggbjudning lagom till tredje advent och jag hittade flera smarriga saker ur December att bjuda på. Bland annat ser man en mörk hög med något långt där borta i bilden. Det är den där Vahlronafudgen jag bloggade om i förra inlägget. En ljuvlig kolafudge smaksatt med massor av 70 procentig choklad.

För den lite matigare sidan av bjudbordet gjorde jag en pissaladiére. Det är en fransk lökpizza med sardeller och svarta oliver och OMG vad god den var. Nu är jag visserligen hemskt svag för lök och well, det är liksom lök man lägger på pizzan. Närmare bestämt ett kilo gul lök som man steker med franska örter och sedan lägger på en färdig pizzabotten. Toppa med sardeller och svarta oliver och in i ugnen. Jättegott!

Som andra plockrätt gjorde jag en klassiker: baconlidade dadlar. I Jens och Johannas version fylldes dem dock med en valnöt och det blev faktiskt jättegott. Nöten tillförde något både när det gäller smak men även konsistens, så klart.

Allt som allt. Två mycket goda rätter. Enkla, välsmakande och lätta att göra. Lovely.

/Erika

Melanzane alla Parmigiana

Jag har också lagat mitt första recept ur vår julbonuskokbok December. Eftersom min syster är vegetarian och vi skulle fira andra advent tillsammans valde jag att göra en Melanzane alla Parmigiana som är en vegetarisk gratäng. Den görs på skivad aubergine som varvas med en tomatsås, mozzarella och en brödröra. Och den blev så himlarns god! Men särskilt julig vet jag inte om den var? Det är en italiensk gratäng liksom, men allrigt: Det fick väl vara inramningen med tända ljus i adventsstaken som fick stå för det bidraget? Och ändå: mullig och fyllig och vintrig smak vill jag ändå påstå att den hade.

Den blev dock aningen för salt eftersom jag inte alls lyckades "borsta av saltet" som aubergineskivorna legat i under en timme (för att rinna av). Det fanns inget salt att borsta bort vilket får mig att misstänka att auberginen sugit åt sig allt? Min rekommendation, och note to self, är att inte salta så mycket helt enkelt i just det momentet. Särskilt inte när serveringsförslaget är att servera charkuterier till rätten. Oj så salt det hela skulle ha blivit. Nu åt vi den med en ruccolasallad och bröd och det blev strålande bra.

Det här är ett recept som jag kommer att återkomma till. Det vittnar det snålvatten som jag får kämpa med nu under tiden som jag skriver detta om.

/Erika

Puylinser med dressing

Till att börja med. Avsaknaden av färsk persilja, salladslökar samt koll på koktiden under tillagningen gjorde rätten inte helt vacker att se på. Men att äta däremot = yum!

Det här är en klassisk linssallad gjord på puylinser som har en rätt speciell, kryddig och lite jordig (obs bra jordig) smak. Jag älskar dom här små sötingarna som inte är busenkla att hitta men heller inte på nivån att man måste åka till en lokal marknad i Frankrike för att få tag på. Nej, prova coops ekologiska hörna tex istället.

Linserna kokas i grönsaksbuljong som smaksatts med några klyftor vitlök och ett lagerblad. Sedan skakar man ihop en dressing gjord på olivolja, äppelcidervinäger och sån där gul stark brittisk senap, salt, peppar och lite socker.

Återigen. En enkel rätt utan en massa extra smaker som ställer sig i vägen. Helt enkelt en sån där rätt som han Hugh verkar vara rasande bra på att göra.

/Erika

Ugnsrostad ratatouille

För några kokböcker sedan gjorde jag en ungsrostad ratatouille som jag inte alls blev nöjd med. Den var alldeles för otillagad, det insåg jag redan då, och är det någon rätt som ska vara helt ihopkokad så är det väl en ratatouille? Och den här varianten som Hugh hittat på! Så hopgoggad att man faller på knock jag svär. Det finfina tricket är att man ugnsrostar grönisarna paprika, lök, zucchini och (kort reflektion: hallå? SÅ blek grönsak det där. Hur har jag kunnat ha den som favorit när det finns --->) aubergine tills de är mjuka, har reducerats och börjat brynas samtidigt som man låter en tomatsås med vitlök, timjan och lagerblad puttra på spisen. Sen blandar man ihop allt och låter de gå ihop smakmässigt i ugnen.

Igen är det här en rätt som lagas under lång tid. Grönsakerna är i ugnen i en – en och en halv timme, tomatsåsen puttrar så trevligt på i cirka 45 minuter och sedan goggar allt ihop sig i cirka tio minuter i ugnen eller tills det enligt anvisning "bubblar och doftar". Det kan vara så att jag älskar såna beskrivningar. De får mig att vilja dricka franskt rött vin, säga ohlala och sen bara äta ugnsrostad ratatouille med ett gott bröd tills jag blivit lika galen som Brigitte Bardot. Och tänk. Det var precis vad som hände här om kvällen!

/Erika

Ps. Det kändes lite fattigt att bara äta ratatouille med bröd kände jag då så jag svängde ihop en linssallad också. Men så här i efterskott: det hade räckt helt utmärkt bra med enbart ratatoiullen. Och brödet. Och vinet.

Kålrot med lök och salvia

Nämen älskar man en kokbok och detta sammanfaller med att man har cirka noll och ingen matinspiration så kan det väl hända att man råkar inleda något som kan liknas vid ett projekt i nivån "laga alla recept ur boken". Här om kvällen blev det tärnad kålrot från Grön mat som fick stekas långsamt med lök och salvia i en rejäl klick smör.

Och det blev så gott! Till och med våra ettåringar åt med god aptit.

För typ första gången läste jag kapitlets inledande text och även det där introt som finns till samtliga av Hughs (yes, vi är på förstanamnsbasis nu för tiden jag och Hugh) recept. Det var bra och intressant att jag gjorde det. Bra pga att jag förstod att det här var mer ett tillbehör än en egen rätt vilket gjorde att jag stekte ett par skivor fläskkarré till vilket passade mycket bra ihop med den mulliga kålroten. Och intressant pga att Hugh satte igång tankar hos mig om hur jag ser på vegetarisk mat som sådan. Att det känns knäppt att bara servera lite tärnad kålrot till middag samtidigt som jag under en lång period ätit amen typ bara en köttbit. Han har fått mig att tänka och omvärdera vegetarisk mat och för det älskar jag Hugh. (Men det kan också vara så att den här ömheten jag känner i min kropp samt de sentimentalt tårade ögonen beror på ofattbar sömnbrist men jäjä. Nu älskar jag Hugh och låter det vara så.)

/Erika

Chachouka part deux

För några veckor sedan gjorde jag den här ljuvliga paprikagrytan/röran. Så här skrev jag i min andra blogg om det hela:

När vi var på Kreta åkte vi upp i bergen till ett litet ställe som bara serverade mat enligt slow foodfilosofin. Det vill säga att maten tillagades långsamt och intogs långsamt. Till filosofin hör säkert också att maten är lokalt producerad osv. Det var den i alla fall där, och det var en helt igenom ljuvlig måltid. I Grön mat Vegetariskt varje dag från River Cottage hittade jag ett recept som påminde mig om den där lunchen. Det är en nordafrikansk paprika- och tomatgryta som kokas länge. Först ska löken, bara löken, fräsa försiktigt i 10 minuter, sedan adderas paprika för ett stilla stekande på minst 20 minuter. Till sist tillsätter man tomater som ska puttra svagt i ytterligare 15 minuter. Och sen ska grytan in i ugnen i 10 minuter till!

Resultatet blir en nästan overkligt smakrik rätt som passar helt perfekt som helglunch. Eller frukost, som en vän tipsade om på Instagram. Som jag förstår det finns den här rätten i lite olika varianter både i Italien, Nordafrika och Israel (och säker på fler ställen). Den äts med bröd och under lång tid.

På en filosofisk not vill jag tillägga detta: Att koka något så här länge gör något med människan. Jag som är van vid att vilja att all mat ska gå snabbt snabbt SNABBT att laga kom tillbaka till något väldigt lustfyllt i denna enkla rätt. Med risk för att låta lika flummig som fjantig så kändes hela tillredningen ursprunglig på något vis.

Om ni vill testa att laga den här rätten så har jag fulskrivit in det här.

/Erika

Rostad tomatsås

Den rostade tomatsås som utgör grunden för den risotto jag gjorde är värd att nämnas i ett eget inlägg. Såsen gör man genom att köra ett par kilo tomater i ugnen på 180 graders värme i ungefär en timme. På dem strör man finhackad vitlök, några kvistar färsk timjan och mejram om man så önskar, ringlar över olivolja samt saltar och pepprar rejält. Efter en timme doftar köket som en dröm.

De lite ihopskrumpnade tomaterna pressar man sedan genom en sil för att få bort skal och kärnor. Kvar blir då en rätt uppjackad version av passerade tomater som enligt Hugh är en stöttepelare i hans kök på River Cottage. Han tipsar om att man kan låta såsen reducera lite efter att man gjort purén av tomaterna. Beroende på tomatsort blir smaken och konsistensen olika och jag tror, så här i efterhand, att jag borde ha gjort just det. Men slarvig som jag är hade jag inte läst det här tipset utan körde bara på. Resultatet blev fabulöst hur som helst men när jag tänker på att jag hade kunnat få den ännu mer smakintensiv så känner jag bara oh yes! Gärna det!

/Erika

Fråga om kimchi

Jag håller alltså på att göra Jennies kimchi. I receptet står det att satsen ska stå ute i rumstemperatur i två dygn för att sätta igång fermenteringen. Sen ska den "bubbla" och då ska den in i kyl för hållbarhetens skull.

När jag åkte ut till landet i torsdags hade den inte börjat bubbla (trots att det gått två dygn) och jag glömde att ställa in den i kylen.

Så nu har den alltså stått ute i rumstemperatur i ... nästan en vecka. Den bubblar inte än.

Frågan är: ska jag kasta den? Eller ska jag vänta in bubblandet? Något måste ha gått fel här eller hur?

/Erika

Kimchi in the making

Sedan en och en halv dag tillbaka har jag en sats med kimchi på fermentering. Detta att man hackar ner tio räkor i salladsblandningen och låter allt stå ute i rumstemperatur i minst två dygn (tills det ska börja bubbla) känns helt ärligt "sådär". Sen när vill man äta crappy seafood liksom? Men jag antar att det är just räkorna som sätter fart på hela jäsningen?

Lite information runt det här hade jag gärna haft i receptet. För just nu känns det som att jag håller på att kreera en riktigt rejäl mag- och tarmrensning om ni ursäktar mitt raka och ärliga tänk?

/Erika

Tomat- och apelsinsallad

En sista rätt jag hann med att laga var tomat- och apelsinsallad, som jag har varit nyfiken på hela tiden. Salladen innehåller tomater, apelsin, svarta oliver, rödlök och en vinägrett med olivolja, vinäger, persilja och dragon. Tyvärr är det ju ingen riktig högsäsong för tomater än, samtidigt som säsongen för apelsiner har passerat, det inverkar säkert på smaken här. För den här rätten var snyggare än den var god. Det var absolut inget fel på smaken, den var mest lite... tråkig.

Lite hade den nog lyft om jag fått tag på färsk dragon också kan jag tänka mig, det fanns inte i lokala coop-butiken (det gör det aldrig) så jag fick ersätta den med torkad dragon och det blir ju inte riktigt samma sak. Det kan nästan vara värt att göra den här rätten ändå, bara för att det är så himla fint med tomaterna och apelsinerna tillsammans dock. :) Vi serverade den tillsammans med lammentrecôte och mitt gamla favoritvitlökssmör.

Nu ser jag fram emot dagens utvärderingslunch!

/Karin