Betyg: Morberg lagar husmanskost

I förrgår var det äntligen dags för Kokboksklubben att ses IRL, hurra! Sen vi sågs sist har det hänt massor, bland annat har tre nya bebisar kommit till världen :) Så vi hade minst sagt mycket att diskutera, men kvällens huvudämne var såklart Per Morbergs kokbok Morberg lagar husmanskost.

Vad tyckte vi då?
Först och främst så passade Morbergs bok oss bättre än den senaste (Systrarna Eisenmans Mingelmat), och den fick flera av oss att testa rätter som man trott att man inte tyckt om. Vi testade också att laga några av våra restaurangfavoriter.

För min (Elisabeth) familj passade Morberg bra. Flera av rätterna är stående klassiker på vår meny (som fläskpannkaka), men vi testade Morbergs versioner som omväxling. Den stora skillnaden var mer smör och mer grädde. Just det visade sig vara en sak som återkom i nästan alla hans recept. Så det är väl lite av kontentan av boken - mer smör och mer grädde. Det, och köp bra kött.

Totalt lagade vi 25 recept (rekord!) och bara det i sig är ett bra betyg. Vi var taggade och sugna på att testa många olika recept. Boken passade även bra in i våra liv som de ser ut nu när vi ju är småbarnsfamiljer allihop.

Karin lagade 11 rätter, Erika lagade 9 rätter och Elisabeth lagade 5 rätter.

PLUS

• Vi är på gång! Efter en liten svacka med böcker som inte riktigt funkat så har vi hittat rätt. Det här var (och är) en mycket inspirerande kokbok.
• Vitlökssmöret måste vara det mest hyllade smöret hittills.
• Flera rätter (t ex lammkotletterna) var väldigt lättlagade men kändes ändå "fredags-festliga"
• Flera gamla klassiker kändes roligare i Morbergs tappning, ofta tack vara någon lite ovanligare smaksättning eller litet tillägg.
• Boken påminde oss om rätter som lite fallit i glömska.
• De flesta recept är både enkla följa och att tillaga. 

MINUS

• Vissa delar av recepten var lite väl krångliga. Egengjord buljong krävde t. ex 3 kg sågade ben av kalv.
• Vissa saker borde beskrivas bättre i boken. Vet alla att rundkornigt ris är grötris? Eller hur man gör brynt smör?
• Några recept kändes riktigt alldagliga, och det behöver ju husmanskost inte alls vara. 
• Och ja, lite svårt kanske man kan ha för Morbergs jargong ibland. 
• Fiskrecepten kändes inte alls lika inspirerande som köttrecepten
• Vi saknade också serveringstips i många fall, något litet grönsakstillbehör hade man gärna velat ha till de flesta rätterna.

BÄSTA RECEPT: 
Erika: Lammkotletter med vitlökssmör.
Karin: Wallenbergaren. Och vitlökssmöret så klart.


SÄMSTA RECEPT: 
Erika: Trots att jag inte var dödsförtjust i Morbergs variant av Gubbröra skulle jag ändå inte säga att det det är ett "sämsta recept". Jag tycker nog att allt jag lagade ur boken blev gott.
Karin: den baconlindade köttfärslimpan


BETYG (skala 1-5 där 5 är högst)
Erika: 3
Elisabeth: 4
Karin: 3

/Elisabeth

Torsk med pepparrot och brynt smör

Jag har bläddrat och bläddrat i fiskdelen av Morberg lagar husmanskost men egentligen inte fastnat för något recept. (Så är det ju ofta, varför är det så mycket svårare med fisk?). Men så fick jag finfin torskfilé från Årstiderna häromdagen och eftersom det brukar vara så fin smak på den tänkte jag att den skulle kunna passa med de rena smakerna i receptet Torsk med pepparrot och brynt smör. (Och pepparrot är ju alltid gott).

Morberg använder torskrygg med ben i sitt recept, och det jag hade var alltså filé, men annars följde jag receptet till punkt och pricka, i princip. Fisken skulle kokas tillsammans med lagerblad, vit- och kryddpepparkorn och morot. Det funkade så klart, men för mig är den där väldigt klassiska, svenska husmanssmaken som förekommer i väldigt många husmansrätter dels inte någon riktig favorit och dels lite överflödig i det här sammanhanget där man får så många andra smaker. Jag ser hellre att torsken får smaka som den gör, rakt upp och ner.

Vi serverade torsken enligt anvisning med drivor av färskriven pepparrot, brynt smör och (efter ett litet missöde där potatisen fick koka för länge) med pressad potatis. Jag tycker att det brynta smöret verkligen är pricken över i:et här. (Även om maken inte höll med). Den nötiga smaken funkar så väldigt bra ihop med torsken och pepparroten. Som i en del andra recept tycker jag dock att Morberg kunde ha skrivit en mening eller två om tekniken, i det här fallet alltså hur man bryner smör. Eller är det verkligen allmänkunskap nuförtiden? Förutom att husmanskost känns som att det fått en revival de senaste åren är det ju framför allt vår mattradition och väldigt mycket ett hantverk och som sådant kan man kosta på sig att beskriva en del moment lite bättre.



Saknar också idéer på (grönsaks)tillbehör till även den här rätten. Personligen tycker jag också det känns så tråkigt att ställa fram den här typen av väldigt färglös mat, jag föredrar när det händer lite mer på tallriken rent visuellt, men det ligger ju mycket i husmanskostens natur.

Ännu en fläskpannkaka

Se där. Ännu en rätt som fått vakna till liv tack vare Per Morberg och hans kokbok. Jag har skrivit det här förr men det är värt att dra igen: Det är på just det viset som jag tycker att hans kokbok fyller en funktion för mig. En viktig funktion. Han påminner mig om alla de rätter som jag tycker om men inte har lagat på länge. Om ens någonsin?

Och även om jag råkade bränna fläsket en aning (på grund av två små tigrar som skrek och ville ha underhållning samtidigt som jag försökte kocka ihop en lunch) så blev den väldigt god. Fläskpannkakan alltså.

Åter igen är det inget speciellt med rätten, inget som sticker ut. Det är grundreceptet med en extra skvätt fett (i det här fallet grädde) som gör att det blir så gott. Och det är gott så.

Jag är mycket glad att mitt sista recept från Pers kokbok fick bli ett som jag gillade. Mitt sista innan utvärderingen vill säga. Den sker imorgon. Hurra! Hurra för att vi ska ses och hurra för att vi får börja med en ny kokbok snart. Det är jag mer än redo för.

/Erika

Fiskpudding

Att gränsen för min kärlek till den här kokboken skulle komma vid ett fiskrecept är kanske inte det mest förvånande som hänt mig här i livet. Att jag valde att tillaga fisk däremot = mycket förvånande. För trots att jag snart blir 38 år så gillar jag inte fisk. Man skulle nog till och med kunna säga att jag hatar fisk? Men det gör jag inte. Säger det alltså för det låter inte bra. Men det är så jag känner.

I alla fall.

Här om dagen lagade jag Per Morbergs fiskpudding och till min stora förvåning (jag kör tydligen mycket på förvåning i det här inlägget) tyckte jag att det blev rätt gott. Trots torsk i anrättningen. Nu dränkte jag visserligen in varje tugga med rejält med smält smör och säg något som inte blir gott med rejält med smör liksom men ändå. Jag åt fisk och jag dog inte. För det ska herr Morberg ha rejält med beröm.

Det som gör att min crush på kokboken gått över är att det här var ett väldigt omständligt och tidsmässigt utdraget recept. Först skulle riset (det rundkorniga som alltså är grötris fick jag googla mig till i affären vid den smått överväldigande rishyllan) kokas med salt och smör i tio minuter. Sen skulle riset kokas med mjölk i jag vet inte hur många minuter. Sen skulle det svalna. Sen skulle det blandas med fisk och ägg och dill och SEN köras i ugnen i hundra år till. Amen ni hör ju.

Så mycket jobb för att äta fisk? Nja. Skulle inte tro det. Trots att det var rätt gott.

//Erika

Biff à la Lindström #2

Precis som Erika har jag testat att laga Biff à la Lindström. Det är en rätt jag gillar och som jag har för mig att jag har lagat förut, även om jag inte kommer ihåg några detaljer. I Morbergs tappning är den god, men jag måste ändå säga, inget speciellt. Jag tycker om när man känner kaprissmaken tydligt och det gjorde man inte här. (Vilket maken dock föredrog).

Rätten är ganska lättlagad, även om det är en del moment och hel del pyssel med allt som ska finhackas till smeten. Efter våra diskussioner om köttbuljong köpte jag kalvbuljong i en kötthandel (Lulles på Söderhallarna) och det känns ju som att det gör skillnad.

Nu när jag hittat tillbehörs-kapitlet är jag lite sugen på att prova Morbergs recept på egen buljong, men jag känner mig inte helt säker på var jag får tag på "3 kg sågade ben av kalv eller vilt". Vi serverade den med klyftpotatis och gröna ärter. På något sätt känns det som att just gröna ärtor passar väldigt bra som tillbehör till många husmansrätter, gör det inte?

Biffstek med lök

Idag har vi gjort Biffstek med lök till middag från Morberg lagar husmanskost. Jag köpte riktigt fin ryggbiff med rejäl fettkappa på Taylor and Jones. Rätten som sådan är både lätt- och snabblagad, det handlar mest om att steka löken tills den får fin färg och är mjuk, låta den koka ihop med buljong en stund och steka köttet. Att steka kött tycker jag dock ofta känns lite grann som ett lotteri. Jag har hyfsad koll på teorin (rumstempererat, hög värme, vila), men det kan ändå lika gärna bli för välstekt som för rött. Jag vill gärna ha mitt kött rätt blodigt, men det får inte vara rått om ni förstår vad jag menar.

Idag blev det i alla fall riktigt, riktigt bra. I Morbergs recept stod det att man skulle banka ut köttet till det var ca 1 cm tjockt, men det tyckte jag kändes lite tunt så jag lät det vara ca 1,5 - 2 cm tjockt, som jag fick det i affären. Och sen gjorde jag som det stod, stekte det på hög värme 2 minuter per sida. Sen fick köttet vila en stund och det var väl det som gjorde det, för det blev perfekt rosa. Vi serverade det med klyftpotatis istället för kokt potatis. Som helhet smakade det väldigt bra, även detta en bra fredagsmiddag. Maken tyckte dock att vi kunde ha skippat råsockret i den stekta löken, men det tyckte jag gav en fin smak. Och till och med barnen gillade köttet, hurra.

För övrigt upptäckte jag ett kapitel i kokboken som jag inte har sett tidigare. Allra längst bak finns ett avsnitt som handlar om såser och tillbehör. Irriterande att jag inte har hittat det tidigare, jag hade gärna testat Morbergs recept på t ex osötad, rårörd lingonsylt. Det är ju inte för sent än dock.

Falukorv i ugn #2

Jag gillar verkligen den här boken, och har nu börjat rekommendera den för alla jag träffar. Egentligen så är det väl inga världsomvälvande nyheter direkt han skriver den där Morberg. Jag skulle nog sammanfatta det med att allt blir godare med lite extra smör, grädde och salt :)

Vi testade hans version av falukorv i ugn och det var inga direkta konstigheter förutom att man skulle använda fransk senap istället för vanlig svensk.
Min svärmor tyckte boken hade lite för många recept på rätter som kändes självklara, och i detta fallet håller jag med.
Den här bokens starka sida är att den påminner oss om de där gamla standardrätterna som vi glömt eller förkastat för att de inte smakat just då eller i det utförandet.

Fråga-hur tar man bild på falukorv så att det ser gott ut? ;)

Falukorv i ugn

Jo. Jo men det måste väl ändå vara så att jag älskar den här kokboken på något vis. Antar jag. För det är ju Helt Sjukt vad vi lagar mat ur den här hemma. Nu var det klassikern falukorv i ugn som fick se sig avdammad. För lite är det så: det här är rätter som sorteras in under kategorin "inga konstigheter" men som jag ändå av någon anledning glömt bort att jag kan laga. Det här är mat som jag ätit hela mitt liv men som under de senaste femton åren fått se sig utkonkurrerade av pastor, risotto, indisk take-out och sötsur sås på vardagskvällarna.

Kan hända är timingen för den här kokboken helt optimal för mig, oss, just nu? Jag tänker på det att vi har blivit en småbarnsfamilj som inte längre har möjlighet att springa på restaurang hela tiden. Och som inte heller har tid att laga allt för avancerad mat hemma. På det sättet är den fantastisk. Det är få recept som verkar svåra, många av rätterna är favoriter och dessutom balanserar flera av rätterna på gränsen mellan finare och vardagligare mat.

Det ska bli spännande att se om det blir en kokbok som jag återvänder till efter att vi utvärderat den här i klubben. Egentligen är det först då jag får veta om den är en sån succé som den verkar vara just nu. Inte sant?

En till stekta lammkotletter med vitlökssmör

I helgen testade även vi att göra lammkotletter med vitlökssmör. Eller kotletter och kotletter, racks blev det eftersom vår slaktare övertygade oss om att det är sak samma.

I alla fall. Det blev gott. Urgott. Jag håller verkligen med Karin om att vitlökssmöret var smått fantastiskt. Det var visserligen bara ett vitlökssmör ja det vill säga smör och vitlök och persilja och lite citron. Men det var ett vitlökssmör! Vet ni hur länge sedan det var jag gjorde ett sånt? Så länge sedan att jag inte minns när. Och på det viset är Morbergs kokbok fin. Den påminner mig om allt som jag tycker om men av någon anledning glömt bort att jag kan laga.

Även den här gången är inte några komplicerade grejer han styrt upp och allt är enligt textboken, eller wikipediareceptet skulle man kunna säga. Och det är väl det som är synd med hela kokboken. Han har inte adderat något som känns speciellt. Inte något som säger Per Morberg. Men det behöver ju, å andra sidan, inte vara en dålig grej.

Biff Rydberg

Till och med på självaste nyårsafton nästlade han sig in i vårt liv, han Morberg. Den traditionella menyn med oxfilé som huvudrätt fick det här året ta sig formen av en Biff Rydberg. Vilket är ännu en av mina favoriträtter som jag inte heller lagat hemma någon gång. Konstigt nog.

Hur blev den då? Den blev god, helt okej, osv. Och här har jag mitt dilemma med Morberg lagar husmanskost: det var länge sedan jag blev så inspirerad av en kokbok som den här. Jag har inte haft det minsta problem att hitta recept som jag velat prova och samtliga recept har varit enkla att laga och följa. Men smakerna har jag inte blivit jätteimponerad av faktiskt. Alltså. Visst, alla rätter vi har lagat har varit goda. Inte jättegoda men goda och jag vet inte ... ska man nöja sig med det? Det kanske man ska? För trots att jag inte hjulat eller dragit fram pom-pomsen en endaste gång fortsätter jag ändå att bläddra och läskas av kokboken. Och det måste ju betyda något. Men vad är jag inte helt säker på ännu.

Wienerschnitzel

En dag under mellandagarna lagade vi Morbergs Wienerschnizel. Med "vi" menar jag min mamma och pappa som varit här och firat jul och hängt med oss och tvillingarna.

Wienerschnitzel är en av mina favoriträtter men också en rätt som jag konstigt nog aldrig lagat hemma. I Per Mobergs variant gör man schnitzeln på kalvkött och serverar med citron, kapris och ansjovis. Det var jättegott. På riktigt jäkla jättegott alltså att äta den med ansjovis. Sältan i fisken och kaprisen var ljuvlig ihop med paneringen. Citronen är som alltid en vän för att ta ner lite av den feta känsla som just smörstekt panering innebär.

Att tillbehöret var gröna ärtor kändes väl sådär till att börja med men till min stora – enormt stora – förvåning var det riktigt gott. Ska 2013 bli året då jag börjar äta gröna ärtor? Det skulle vara stort. Så det får jag ge han Morberg. Han har fått mig att äta, och nästan börja gilla, gröna ärtor. Bara det är värt en extra guldstjärna.

Korv stroganoff #2

Idag har jag också testat Morbergs Korv stroganoff. Till skillnad från Erika gillar jag korv stroganoff, det är kanske inte en favoriträtt men vi gör det hyfsat ofta. Det går snabbt att göra, smakar rätt bra (särskilt sen jag började med att ha i fransk senap, vitlök och citron i såsen) och barnen äter det också. Mycket mer än så begär jag inte av en rätt... (fast jo, det gör jag nog egentligen).

Hur som helst. Morbergs variant hade varierad framgång hemma hos oss. Maken gav den 5 av 5 möjliga (för att vara en stroganoff), jag tyckte själv om den medan barnen inte alls var särskilt förtjusta eftersom den helt enkelt var för stark för dem. Vilket var helt oväntat för mig. Men det var kanske den stora mängden paprikapulver som gjorde det? Tillsammans med kumminfröna gav det i alla fall en riktigt god, lite bitig smak.

Jag gillade också att Morberg använder en blandning av visgrädde och mjölk (eller kaffegrädde) samt köttbuljong, det blev mycket bättre än att bara använda vispgrädde vilket jag har gjort hittills. Morberg understryker också hur viktigt det är med bra falukorv, vi köpte Sorunda falukorv, med 68% kött och den tycker jag är bra i alla fall. Vet inte om Morberg skulle godkänna den. Men det ser ju inte direkt snyggt ut, det känner jag är lite tråkigt med många av de här rätterna.

Stekt kyckling med gräddsås

Helstekt kyckling i ugn är något som vi gör då och då. Oftast utgår vi från ett gammalt Jamie-recept där man lossar lite lätt på skinnet och petar in en blandning av smör, vitlök, citronskal, timjan och parmaskinka under. Fantastiskt gott och enkelt. En klassisk kyckling med gräddsås och gelé är inte så tokigt det heller dock. Måste tyvärr säga att i Per Morbergs tappning blev den ganska slätstruken. Både kycklingen och såsen.

Ok, vi hade inget ansjovisspad i såsen. Jag vägrar faktiskt att öppna en burk ansjovis och sen slänga fisken och bara använda spadet, det känns ytterst onödigt. Nu kan man ju tänka att jag kunde använt det till något, men jag kan absolut inte komma på vad. Och kom igen, vem har egentligen tillgång till roterande spett i sin ugn, som Morberg anger som första alternativ för att steka kycklingen? (Det är ingen teppanyaki-häll, medges, men dock).

En annan grej som jag inte gillar med det här receptet är anvisningarna för stektiden. Morberg anger att kycklingen på 1,5 kg ska steka i två timmar, men den kyckling jag fick tag på vägde drygt 2 kg. Jag hade helt klart föredragit en beskrivning som var mer generell - som den man får när man köper gås på Söderhallarna t ex, "20 minuter per kilo gås". Det kan jag jobba med. (Efter lite googlande löste det så klart sig, men ändå).

Stort plus dock för att barnen gillade maten.

En till fläskpannkaka

Jag har också lagat fläskpannkaka, och till skillnad från Elisabeth är det här ingen standardrätt hos oss. Jag tror helt ärligt att jag inte har ätit det sen i skolan och då minns jag det som gummiliknande, kompakt och ja, stabbigt. Inte gott på något sätt. Så jag har aldrig ens kommit på tanken att ge mig på att laga det i vuxen ålder eftersom det är en sån där rätt som jag helt enkelt "inte tycker om, aldrig har gjort, aldrig kommer göra heller". Men nu fanns det ju en anledning att testa det, plus att det kändes som något som barnen eventuellt skulle kunna tänkas tycka om. (Tänk förresten om det finns fler rätter jag skulle kunna gilla nu, men inte äter p g a hur det smakade på Videdalsskolan på 80-talet?).

Och ja, jag måste erkänna att det var ju inte så tokigt. Enkelt och snabblagat och faktiskt riktigt gott. Jag använde lättrimmat stekfläsk och tyckte det blev bra, men en annan gång testar jag kanske pancetta istället. Och serverar några grönsaker till. Jag gillade att det blev så där fluffigt i konsistensen, och med rårörda lingon till var det riktigt gott. Resten av familjen gav också klart godkänt. I fortsättningen lär nog fläskpannkaka dyka upp som helglunch hos oss med jämna mellanrum. Fast då kanske jag testar Elisabeths grej att ha i finrivna morötter i smeten. Grädden lär jag dock behålla. :)

Honungsmarinerade revbensspjäll

Nästa recept att testas ur Per Morbergs bok var honungsmarinerade revbensspjäll. Det kändes roligt att laga klassiska svenska tjocka revben i motsats till de kladdiga tunna som vi brukar göra.

Både jag och maken hade en matupplevelse i bakhuvudet som vi gärna ville återuppleva - revbenen som serveras på Brösarps Gästgiveri.

Så levde Per Morbergs version upp till det?
Nja är väl svaret.

Det var väldigt gott - tro mig, men inte sådär gudagott som skåningarnas är.

Det här blev en väldigt god söndagsmiddag för hela familjen. Kräsne sonen åt sju potatisar och massor av sås (gräddsås med fyra dl vispgrädde!) och vi andra smorde kråset med riktigt goda revben.

Än så länge tycker jag att denna bok verkligen levererat. Presenttips!

Korv stroganoff

Jag tycker inte om Korv stroganoff. Inte min man heller. Man skulle nästan kunna säga att det är en av haträtterna i vår familj. Men något visst borde det ju vara med den här himla rätten med tanke på hur otroligt vanlig den är i både hem och lunchmatsalar. Så vi bestämde oss för att ge den en chans. En sista chans. Och gissa vad? Den här gången blev det urgott!

Per Morbergs variant innehåller massor av paprikapulver och kummin. Och kaffegrädde och köttbuljong (andra receptet i rad där den där sabla köttbuljongen skulle vara med). Och resultatet blev både mulligt, krämigt och lagom spicey. En helt strålade rätt helt enkelt. Jag är så glad att jag äntligen fått fatta grejen. Och att jag har ett falukorvsrecept som funkar.

Biff Stroganoff med grönpeppar

Korv Stroganoff gör vi rätt så ofta, men Biff Stroganoff har vi nog aldrig lagat tidigare. Jag tror att just grönpeppar är en ingrediens man inte har i vanligtvis (eller?) och det är nog den som ger det där lilla extra i smaken. För det här var riktigt gott, även om det ser rätt bedrövligt ut. 

Just den här rätten var det faktiskt maken som lagade, han rapporterar att det var mycket enkelt att laga men att han tog lite mindre grädde än det var i receptet och vi höll igen lite grann på grönpepparn också med tanke på barnen. Men det här är ytterligare en rätt som känns rätt snabblagad men ändå tillräckligt kul för att platsa en fredagskväll.

Biff á la Lindström

Det är så konstigt det här. Att jag som verkligen älskar Biff á la Lindström aldrig har lagat det hemma. Det gäller en massa klassiska husmansrätter inser jag när jag bläddrar i Per Morbergs kokbok. Wallenbergare = älskar men har aldrig lagat. Biff Rydberg = älskar men har aldrig lagat. På det viset är hans kokbok bra. Det är verkligen en hel hop med favoriter som han samlat i sin bok.

Och den här Biff á la Lindström som jag lagade var god. Inte sensationell men god. Och jag kommer säkert att laga Lindsrömare igen för det var ju urenkelt att göra. Men frågan är om jag kommer att följa just det här receptet?

För en sak som slår mig när jag tänker på min framtid med husmanskost är att det här är rätter som jag googlar mig fram till i vanliga fall. Jag läser några olika varianter och går med den som passar min smak bäst. Och det kan väl mycket väl bli så att det blir just det här receptet som jag återkommer till? Men just nu är jag inte övertygad.

Ett problem här är att en stor smaksättare är köttbuljong. Och jag är inte en sån, och kommer nog aldrig att bli en sån, som ställer mig och kokar egen buljong. Jag har inte utrymme att prioritera det så som livet ser ut just nu. Det står till och med i inledningen till receptet att det är viktigt att skyn inte kommer från en grej som legat i staniolpapper. Så jag använde den lite flådigare varianten av Knorrs kalvfonder. Och det blev bra. Men det är ju inte samma sak som något som man gjort själv från grunden. Och som sagt: den personen kommer jag nog aldrig att bli. Inte i den närmsta framtiden i alla fall.

Fläskpannkaka

Åh vad glad jag blev när jag läst igenom Per Morbergs bok och hittade flera av min familjs favoriter. Gubbröra, Wallenbergare, Falukorv i ugn (!) och såklart Fläskpannkaka.
Just Fläskpannkaka äter vi säkert varannan vecka då det är enkel smidig vardagsmiddag som alla i familjen gillar (inklusive den kräsne treåringen). Därför är det ju såklart extra roligt att testa Per Morbergs variant av denna klassiker.

Den största skillnaden vid första anblick är att smeten innehåller vispgrädde och rimmat sidfläsk, något som jag inte tror är så vanligt.
Hur blev resultatet?
Jodå - den blev god. Fluffig och lagom salt. Men kanske lite väl fet.
Det blir som en lyxversion av den vanliga. Det är ganska stora mängder fläsk, och jag brukar vanligtvis inte ha i vispgrädde.

Mitt betyg: 3 av 5. Då jag faktiskt tycker att vår vanliga är godare. Det receptet har jag fått från Linas Matkasse och innehåller dinkelmjöl och finriven morot direkt i smeten.

Köttfärslimpa med ugnsstekta tomater

Jag gillar köttfärslimpa och jag gillar bacon, så Morbergs baconlindade köttfärslimpa som serveras med ugnsstekta tomater kändes som ett säkert kort. Köttfärslimpa känns alltid så rekorderligt att laga och på den punkten funkade det ju även med Morbergs recept, kolla bara så trevligt det ser ut  när baconen är på plats.



Men smaken. Nä, det här blev bara tråkigt och intetsägande. Egentligen inte så förvånande, det är ju nästan ingen smaksättning, förutom bacon och lagerblad (som man petar in under baconen) bara salt och peppar.



Det här receptet kommer jag inte att göra om, jag rekommenderar istället att kolla på Epicurious, där jag brukar hitta recept som jag använder som  utgångspunkt att variera utifrån vad jag har hemma.

/Karin

PS Kokboksklubben finns förresten numera även på instagram. Där heter vi Kokboksklubben rätt och slätt. (Du hittar oss också på instagram.com/kokboksklubben om du inte använder appen). Där kan det hända att vi postar lite fler bilder när vi testar olika recept, och kanske en och annan mer orelaterad matbild. DS