Morberg använder torskrygg med ben i sitt recept, och det jag hade var alltså filé, men annars följde jag receptet till punkt och pricka, i princip. Fisken skulle kokas tillsammans med lagerblad, vit- och kryddpepparkorn och morot. Det funkade så klart, men för mig är den där väldigt klassiska, svenska husmanssmaken som förekommer i väldigt många husmansrätter dels inte någon riktig favorit och dels lite överflödig i det här sammanhanget där man får så många andra smaker. Jag ser hellre att torsken får smaka som den gör, rakt upp och ner.
Vi serverade torsken enligt anvisning med drivor av färskriven pepparrot, brynt smör och (efter ett litet missöde där potatisen fick koka för länge) med pressad potatis. Jag tycker att det brynta smöret verkligen är pricken över i:et här. (Även om maken inte höll med). Den nötiga smaken funkar så väldigt bra ihop med torsken och pepparroten. Som i en del andra recept tycker jag dock att Morberg kunde ha skrivit en mening eller två om tekniken, i det här fallet alltså hur man bryner smör. Eller är det verkligen allmänkunskap nuförtiden? Förutom att husmanskost känns som att det fått en revival de senaste åren är det ju framför allt vår mattradition och väldigt mycket ett hantverk och som sådant kan man kosta på sig att beskriva en del moment lite bättre.
Saknar också idéer på (grönsaks)tillbehör till även den här rätten. Personligen tycker jag också det känns så tråkigt att ställa fram den här typen av väldigt färglös mat, jag föredrar när det händer lite mer på tallriken rent visuellt, men det ligger ju mycket i husmanskostens natur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar