Två recept: Portabellosandwich och kronärtskockor

Det har inte alls blivit så mycket lagat ur Paul Svenssons kokbok som jag trodde innan sommaren. Vi har gjort två saker utöver den inledande rivna tomatdressingen: en portabellosandwich och sedan kronärtskockor med påtaglig kräftskivefeeling.

Anledningen till att det inte blivit så mycket lagat tror jag beror på två saker:

1. Recepten är liite för krångliga. Inte mycket, men lite. Utmaningsnivån är egentligen helt perfekt OM man nu vill ha en utmaning men det ville tydligen inte vi den här sommaren. Jag är lite förvånad men så ligger det uppenbarligen till.

2. Rätterna är svårplacerade. Är den här portabellosandwichen med västerbottensost och grönkål en solorätt? Nej, den känns med som ett tillbehör men vad äter man då till den? INGEN ANING. Och så är det med så många av rätterna i boken.

Jag som har varit på Paul Svenssons restaurang på Fotografiska kan se hur dom här rätterna passar utmärkt som mellanrätter. Där äter man fyra rätter för att bli mätt och som sådana (och i restaurangen) skulle dom här rätterna passa perfekt. Men jag/vi orkar inte riktigt laga flera rätter efter varandra och det är inte meningen att låta gnällig eller slö. Det är bara som det är. För oss.

Det vi har lagat har varit gott. Den rivna tomatdressingen har blivit en stor favorit och portabellosandwichen var fantastisk! Kronärtskockorna passade inte min smak men det är ju så olika det där.

Kronärtskockorna ja. Dom bakar man med ett smör smaksatt med dillfrö, citronskal, svartpeppar och senapspulver. Det är ju så klart dillfröt som gör att det smakade kräftskiva om dom och det är väl ett toppentips till vegetarianen (eller kräftskeptikern) som ändå ska på skiva: gör dom här så är det nästan som att äta kräftor! Eller, nej, det är det ju så klart inte. Men äh, ni fattar?

 

Sjuuukt snygga blev dom i alla fall kronärtskockorna. Eller hur?

/Erika

Ps. Så här gör man: Portabellosandwich med västerbottensost och grönkål 

Grillad zucchini- och brödsallad med kapris och riven tomat

Det första receptet ut hos familjen Strand var Grillad zucchini- och brödsallad med kapris och riven tomat. Receptet finns i sin helhet här. Eftersom vi lagade rätten hemma i vår lägenhet så blev det inte så mycket grillat här som om vi hade varit ute i vår stuga, men det funkade faktiskt fint att köra zucchinin i grillpannan. Några tunna skivor levain använde vi inte heller, mest beroende på att vi hade en påse med "gårdagens bröd" i frysen. Vi brukar nämligen göra så om vi får bröd över: vi skör det i tärningar och fryser in. Panzanella, den klassiska italienska brödsalladen, är nämligen något av en grundsten till maträtt hemma hos oss under sommaren.


Det som är själva grejen med den här URENKLA rätten är dressingen. Olivolja, äppelcidervinäger, lite vitlök, kapris och riven tomat passar otroligt bra ihop. Och tillsammans med den grillade zucchinin, brödet och några rivna basilikablad var det här nästan något att dö för.

För att göra rätten lite matigare, och för att jag hade råkat använda upp den ena av de två zucchinis som receptet bad om, skivade vi några quornfiléer tunt och grillade. En supergod utveckling av rätten skulle jag säga som jag tror kommer att bli en återkommande gäst under sommarens middagar.

Jag är så UPPLIVAD av att ha hittat en vegetarisk grillrätt. Annars blir det mycket kött för oss under sommaren, sådär som jag gissar att det blir hos många andra också.

Första intrycket av kokboken efter att ha lagat första rätten: supersmarriga smaker som sitter där dom ska, enkel beskrivning, snygg utformning. Mycket gott första intryck, helt enkelt.

/Erika

Broccoli med färskost och vitlök

Det här tillbehöret är en stor favorit hos gästerna på Brillo skriver Tommy i sin bok. Där serverar dom den till en bit entrecôte, och jag tror att det var lax som min mamma hade ätit den tillsammans med och blivit alldeles lyrisk.

Själv blev jag lagom begeistrad. Det kan bero på att jag inte är ett jättefan av broccoli. Jag vet inte precis vad det är som jag har emot denna harmlösa och rätt vackra grönsak – den berör mig bara inte. Jag tror också att den här rätten passar bäst som just ett tillbehör. Jag åt den som den var och då blev den lite trist. Kanske skulle jag känt på samma sak om jag ätit en liten form med enbart potatisgratäng?

Tillbehöret är i alla fall busenkelt att göra (och nu, när jag bloggar om det och tänker på det ihop med en bit entrecote eller varför inte några skivor halloumi så blir jag dödshungrig på att göra den igen!). Man fräser bara små bitar av broccoli ihop med några fint skivade vitlöksklyftor och låter det mjukna i cirka 4 minuter. Sedan tillsätter man grädde och färskost och kokar ihop det till en simmig stuvning (smaka av med salt och peppar!) som man sedan serverar med riven parmesan.

För 4 portioner behövs:
2 broccoli
8 vitlöksklyftor
1 dl vispgrädde
100 g färskost (tex Philadelphia)
riven parmesan efter smak

Äh, vad tusan! Nu måste jag nästan ta och göra den här igen. Jag tar tillbaka allt om avsaknad av begeistring. Nu är jag supersugen igen. Plus supersugen på att äta den på Brillo. Kanske kan vi ta vår utvärdering där Karin (och eventuellt Sabina aka nyblivna mamman YAY!)?

/Erika

Krossad blomkål med ägg, majonnäs och gräslök

Jag tillhör rörelsen köttfri måndag vilket betyder precis vad det låter som: Jag äter inte kött på måndagar. En av alla dessa måndagar då jag jobbade hemma gjorde jag den här enkla lunchen från Myllymäkis kokbok.

Man krossar en bit blomkål, river hårdkokt ägg och skär gräslök fint. Det är liksom salladen. Sedan toppar man med salt, peppar och serverar med majonnäs. Och den här ganska knäppa kombinationen av ingredienser var helt himla otrolig. Att ägg och rå blomkål skulle passa ihop hade jag nog aldrig någonsin klurat ut så det tackar jag Tommy för att han gjort åt mig.

/Erika

Gnocchi

Det har gått en tid sedan vi i familjen provade att göra Myllymäkis gnocchisar här hemma. Det gör att minnet av tillagningen är vagt men vad jag minns klart och tydligt är hur gott det blev.

Tidigare åt vi gnocci rätt ofta här hemma. Jag köpte såna där påsar på ica med den färdiga varianten och den var väl helt okej. Eller var den det? Jag tyckte alltid att det fanns en bismak i dom där små knölarna och det var väl den som gjorde att jag slutade skriva upp dom på inköpslistan.

Att göra egen gnocci är väldigt enkelt. Man kokar potatis, låter den svalna, pressar den och blandar den med ägg, mjöl och lite salt. När smeten är fast och hanterbar rullar man den till längder och skär lagom stora bitar som man sedan kokar. Myllymäki steker dom sedan och serverar med smör och parmesan. Vi valde att koka en tomatsås till och det blev ljuvligt.

Alla i familjen gillade potatisklimparna och jag gissar att det här kommer att bli en återkommande rätt i våra veckomenyer. För det är gott och billigt. Kommer man ihåg att budgetera tid till att potatisen måste kokas först är det dessutom en enkel rätt att göra.

För 4 portioner behövs:
500 g fast potatis
1 ägg
ca 2-3 dl vetemjöl
salt
(smör om man vill steka)

Myllymäki varnar för en rad saker, inget av detta var några problem för oss men here we go: det är viktigt att ånga potatisen ordentligt efter kokningen och sedan snabbt arbeta ihop allt till en deg. Börjar potatisen släppa vätska måste man arbeta in mer mjöl och då riskerar de att bli sega istället för mjälla.

/Erika

Hemgjort smör och Chlodnik

Vi, jag och min man Ulf alltså, tycks vara inne i en nostalgiskt period här hemma. Igår kokade jag kalvsylta. Förra helgen kokade jag två olika sorters saft. Under den senaste tiden har vi ätit både lappskojs och pratat om att göra egen pölsa. Att då ge sig på att göra eget smör är inget annat än logiskt.

Och det blev gott smöret. Inget sensationellt (förutom det häftiga när grädden plötsligt blev smör) men heller inget som avskräcker. Så här: tidsåtgången och det att jag tycker att Arlas smör är mycket gott gör att jag på ett sätt inte behöver hitta något bättre. Men. Att göra smör själv innebär ju att utvecklingshorisonten är enorm. Att testa att göra smör med en annan typ av syrad produkt. Att behålla mer eller mindre kärnmjölk i smöret. Att syra grädden i fler än ett dygn.

Och i slutändan. Det är ju hemskt MÄKTIGT att ha gjort eget smör.

Det här chlodnik då? Jo. Det är en polsk soppa som man lagar på den kärnmjölk som den syrade grädden släpper när den blir smör. Kärnmjölken kan också användas till bakning eller dressing skriver Lisa i kokboken men vi valde att gå på hennes rekommendation och göra den här kalla rödbetssoppan. Den föll mig väl inte direkt i smaken, men å andra sidan så passar en kall soppa kanske bättre för lite varmare dagar än en vinterslaskig januaridag? Sen gillar jag verkligen tanken med att använda allt som kommer ur en tillverkning. Men nästa gång vill jag hellre att vi använder kärnmjölken till bakning.

Så här gör man smör:

Det här behövs:
1 liter färsk grädde (40%)
1/2 dl levande syrad produkt (tex gräddfil) ej yoghurt
havssalt efter behag

Gör så här:

1. Vispa hastigt samman grädde och syrad produkt i en mycket ren skål. Täck över och ställ på ett säkert ställe. Helst 18-20 grader så att syrningen sker långsamt och mycket aromämnen hinner bildas. Låt stå 1–4 dygn. Om det smakar surt är grädden korrekt och säker.
2. Kyl surgrädden om det behövs. 13-15 grader är en bra temperatur. Vispa grädden på medelhastighet tills ärtstora smörkorn bildas. Krama samman grädden med mycket rena händer. Häll av kärnmjölken och spara den. Arbeta smöret så länge du vill. Ju mer det bearbetas desto fetare och mer hållbart blir det.
3. Tillsätt lagom mängd salt. Tänk på att saltsmaken förstärks lite när smöret får stå eftersom det finns vatten kvar som löser upp saltet.
4. Förvara smöret lufttätt och kallt.

Och så här gör man Chlodnik:
Blanda kärnmjölk, grovriven kokt rödbeta och lite herbamare. Strö över gräslök och kanske grovhackat hårdkokt ägg.

Sötpotatismos med brynt smör, miso, ingefära och rosmarin

Jag har hunnit laga flera rätter ur vår nya kokbok och en sak kan jag konstatera så här en bit in i lagandet. Hon kan verkligen smaker hon Lisa. Samtliga rätter är imponerande välkomponerade. Dom är fylliga och mustiga utan att bli kvalmiga eller bara too much. Dom har en fin balans mellan smakerna och bjuder ofta på något nytt.

Som det här sötpotatismoset som jag lagade här om veckan när vi hade lunchgäster. Det här är ett av de få vegetariska rätterna i boken (och det är väl möjligen min enda kritik – våga göra mer vegogrejer alla kokboksförfattare där ute!) och eftersom en av gästerna är just vegetarian så valde jag den här rätten och smakerna var helt otroliga.

Att smaksätta ett mos med brynt smör är genialt, och att dessutom smaksätta det med miso ... det är nog min nya favorit! Jag hade inte ljus miso hemma utan en lite mörkare variant vilket jag tycker funkade mycket bra.

Detta recept är en så kallad keeper:

Det här behövs:
1 kg orange sötpotatis
125 g smör
1 msk grovriven eller finhackad ingefära
1 msk finskuren färsk rosmarin eller 3/4 tsk torkad
1/2 – 1 dl crème fraîche
2–3 msk ljus miso
salt
Till servering:
stekt tofu
grön sallad

Gör så här:

1. Skala sötpotatisen och skiva den i centimetertjocka skivor. Koka sötpotatisen i snålt med lättsaltat vatten tills den är helt mjuk. Slå av vattnet men spar några deciliter av kokspadet. Låt sötpotatisen ånga av i durkslag.
2. Lägg smör och ingefära i en liten tjockbottnad kastrull. Hetta upp på medelvärme tills smöret är ljust nötbrunt. Vänd ner rosmarin och dra smöret av plattan.
3. Mosa sötpotatis med det brynta smöret och crème fraîche. Späd med lite av spadet om det behövs. Det är gott om moset har lite grov konsistens, men om du vill ha slätt mos kan du använda elvisp. Blanda ner mison lite i taget tills smaken är perfekt. Salta lite om det behövs.

Receptet finns också i Lisas blogg, lite längre ner i detta inlägg.

Sötpotatis- och spenatfrittata

Den här frittatan påminner på något sätt rätt mycket om Ugnsomelett med pumpa från Fransk bistro. Innan man gör själva frittatan ska sötpotatisen ugnsstekas i 50 minuter, men i övrigt är det en enkel och helt ok lunchrätt, som dessutom sköter sig själv i ugnen stora delar av tiden. Och det gillar man ju. Men så värst mycket mer finns det inte att säga om den.

/Karin

Okonomiyaki (enastående japansk pannkaka)

Okonomiyaki är en rätt som vi lagar hemma med jämna mellanrum. Det är en rätt som ömsom brukar kallas för japansk pannkaka, japansk omelett och japansk pizza. Jag tycker själv det känns som ett mellanting mellan pannkaka och omelett. Förutom själva smeten är strimlad vitkål en helt nödvändig ingrediens, tillsammans med den karaktäristiska okonomiyakisåsen. Ända sedan vi smakade rätten i Japan har vi hållit på och experimenterat för att komma fram till en god hemmavariant. 

Vi har efter mycket testande fram och tillbaka landat i en version där smeten består av 3 ägg, 2 dl vetemjöl, 1,5 dl vatten, 1 msk mirin och 2 tsk soja. Vi brukar göra så att vi steker grönsakerna (förutom vitkålen oftast gröna bönor eller sparris, vårlök eller purjolök samt spenat) en stund innan vi häller på smeten. Och så toppar vi med ost och bacon innan vi vänder den. (Är nästan 100% säker på att jag faktiskt smakade just den, inte så typiskt japanska, varianten i Osaka, men jag kan inte svära på det :). Det fastnar så klart gärna i pannan men är otroligt gott.



Jag var alltså lite skeptisk till Jamies variant av okonomiyaki där man bara vispar ihop ägg och mjöl och dessutom blandar ner alla ingredienser i smeten innan man häller ner den i stekpannan. Men, dels fastnade det inte alls i pannan (ett stort plus) och dels blev det riktigt gott. Jag följde ingredienslistan till punkt och pricka och gjorde en vegetarisk variant med lök, (spets)kål, rädisor, tofu och champinjoner, vilket visade sig vara en lyckad kombination. Tofun smakade (så klart) inte så mycket, men jag antar att den var med för att man skulle bli mätt.

Däremot följde jag inte Jamies instruktioner att servera med ketchup eller chilisås utan jag tog samma okonomiyakisås som vi alltid använder (ett måste tycker jag) och så vårlök och japansk majonnäs.

/Karin

Bakfyllenudlar

Hemma hos oss har vi som mål att äta ungefär 50 procent vegetariska rätter under en vecka. Precis som Karin redan nämnt är det därför glädjande att just vegetariska recept har fått ett eget rejält tilltaget kapitel i den här kokboken. Här om kvällen lagade vi ett enkelt nudelrecept med det något trista namnet bakfyllenudlar (moralen i mig säger att det känns oskönt att kalla dom för det när man äter den med småbarn men jaja bakis var vi i alla fall inte).

Det var en snabb och enkel rätt att tillaga: i en kastrull med kokande saltat vatten slängde man ner strimlad salladskål, broccoli, nudlar och sockerärtor. När dessa var klara hällde man bort vattnet och vände ner en dressing gjord på ingefära, vitlök, soja, risvinäger och sesamolja. Till denna allt-i-ett-gryta serverade man stekt ägg och srirasha (som är en underbar stark chilisås).

Allt som allt en enkel och god rätt. Den är utmärkt att se som en bas där man kan slänga ner lite allt möjligt. Det är dressingen som gör rätten kan man säga. Nästa gång kommer jag dock att göra dubbel sats av den. Smaken blev nämligen lite väl tam kan jag tycka. Men det var inte något som inte gick att repa med hjälp av extra soja.

/Erika

Söndag med Jamie 1: vegetarisk jätterösti, förlorade ägg, spenat och ärter

Idag blev det en riktig Jamie-dag här hemma, både lunch och middag från Laga smart med Jamie. Till lunch gjorde vi jätterösti med förlorade ägg, spenat och ärter. Pocherade ägg hör definitivt till mina favoriter för tillfället. (Ända sen jag lärde mig att tillaga hyfsat lyckade exemplar). Allting blir lite godare med pocherat ägg faktiskt. Den här rätten var inget undantag, det blev riktigt, riktigt gott. Knaperstekt rösti på potatis och morötter, bladspenat och ärter med en dressing på fransk senap, citron och olivolja, pocherat ägg och så lite fetaost. Svårt att inte gilla. :)

/Karin

Fylld mexikansk omelett

Laga smart med Jamie innehåller ett rätt omfattande kapitel med vegetariska rätter. På samma sätt som jag gillar att det finns en programförklaring med hela kokboken, gillar jag ansatsen med de vegetariska rätterna: "Jag ville för allt i världen inte att det här kapitlet skulle bli något jag bara hade med för formens skull". Det är klart att det ligger i tiden att förespråka vegetarisk mat, men det gör ju inte det hela sämre.

Igår lagade jag sålunda ett recept ur det vegetariska avsnittet till lunch: fylld mexikansk omelett. En i princip naturell omelett (lite riven cheddar i smeten bara) som man äter fylld med en sallad på vitkål (jag använde spetskål istället, dels hade jag det hemma och dels tycker jag att det är lite godare), morötter, lök, färsk koriander och en krämig avokadodressing. 

Det här var på det stora hela en väldigt god anrättning. Om jag hade orkat riva ner korianderstjälkar och mixa dressingen istället för att bara mosa den med en gaffel hade det säkert blivit ännu godare, men som sagt, orka. Även här fanns det med en sån där allmän anvisning om smaksättning: "krydda tills det smakar riktigt gott" utan några närmre instruktioner om vad man ska krydda med, men här tycker jag ändå att slutresultatet smakade så pass gott att det känns som att det inte gjorde så mycket. En rätt jag kommer att göra fler helgluncher. 

/Karin

Melanzane alla Parmigiana

Jag har också lagat mitt första recept ur vår julbonuskokbok December. Eftersom min syster är vegetarian och vi skulle fira andra advent tillsammans valde jag att göra en Melanzane alla Parmigiana som är en vegetarisk gratäng. Den görs på skivad aubergine som varvas med en tomatsås, mozzarella och en brödröra. Och den blev så himlarns god! Men särskilt julig vet jag inte om den var? Det är en italiensk gratäng liksom, men allrigt: Det fick väl vara inramningen med tända ljus i adventsstaken som fick stå för det bidraget? Och ändå: mullig och fyllig och vintrig smak vill jag ändå påstå att den hade.

Den blev dock aningen för salt eftersom jag inte alls lyckades "borsta av saltet" som aubergineskivorna legat i under en timme (för att rinna av). Det fanns inget salt att borsta bort vilket får mig att misstänka att auberginen sugit åt sig allt? Min rekommendation, och note to self, är att inte salta så mycket helt enkelt i just det momentet. Särskilt inte när serveringsförslaget är att servera charkuterier till rätten. Oj så salt det hela skulle ha blivit. Nu åt vi den med en ruccolasallad och bröd och det blev strålande bra.

Det här är ett recept som jag kommer att återkomma till. Det vittnar det snålvatten som jag får kämpa med nu under tiden som jag skriver detta om.

/Erika

Chachouka part deux

För några veckor sedan gjorde jag den här ljuvliga paprikagrytan/röran. Så här skrev jag i min andra blogg om det hela:

När vi var på Kreta åkte vi upp i bergen till ett litet ställe som bara serverade mat enligt slow foodfilosofin. Det vill säga att maten tillagades långsamt och intogs långsamt. Till filosofin hör säkert också att maten är lokalt producerad osv. Det var den i alla fall där, och det var en helt igenom ljuvlig måltid. I Grön mat Vegetariskt varje dag från River Cottage hittade jag ett recept som påminde mig om den där lunchen. Det är en nordafrikansk paprika- och tomatgryta som kokas länge. Först ska löken, bara löken, fräsa försiktigt i 10 minuter, sedan adderas paprika för ett stilla stekande på minst 20 minuter. Till sist tillsätter man tomater som ska puttra svagt i ytterligare 15 minuter. Och sen ska grytan in i ugnen i 10 minuter till!

Resultatet blir en nästan overkligt smakrik rätt som passar helt perfekt som helglunch. Eller frukost, som en vän tipsade om på Instagram. Som jag förstår det finns den här rätten i lite olika varianter både i Italien, Nordafrika och Israel (och säker på fler ställen). Den äts med bröd och under lång tid.

På en filosofisk not vill jag tillägga detta: Att koka något så här länge gör något med människan. Jag som är van vid att vilja att all mat ska gå snabbt snabbt SNABBT att laga kom tillbaka till något väldigt lustfyllt i denna enkla rätt. Med risk för att låta lika flummig som fjantig så kändes hela tillredningen ursprunglig på något vis.

Om ni vill testa att laga den här rätten så har jag fulskrivit in det här.

/Erika

Rostad tomatsås

Den rostade tomatsås som utgör grunden för den risotto jag gjorde är värd att nämnas i ett eget inlägg. Såsen gör man genom att köra ett par kilo tomater i ugnen på 180 graders värme i ungefär en timme. På dem strör man finhackad vitlök, några kvistar färsk timjan och mejram om man så önskar, ringlar över olivolja samt saltar och pepprar rejält. Efter en timme doftar köket som en dröm.

De lite ihopskrumpnade tomaterna pressar man sedan genom en sil för att få bort skal och kärnor. Kvar blir då en rätt uppjackad version av passerade tomater som enligt Hugh är en stöttepelare i hans kök på River Cottage. Han tipsar om att man kan låta såsen reducera lite efter att man gjort purén av tomaterna. Beroende på tomatsort blir smaken och konsistensen olika och jag tror, så här i efterhand, att jag borde ha gjort just det. Men slarvig som jag är hade jag inte läst det här tipset utan körde bara på. Resultatet blev fabulöst hur som helst men när jag tänker på att jag hade kunnat få den ännu mer smakintensiv så känner jag bara oh yes! Gärna det!

/Erika

Tomat- och mozzarellarisotto

Jamen ja. Ja ja ja. Jag älskar Grön mat: vegetariskt varje dag från River cottage. Jag gör det. Jag brukar ju generellt sett bli rätt förtjust i alla de kokböcker vi valt till den här klubben men jag vet inte ... det är som att jag har haft ett uppdämt behov av att laga vegetariskt? Det är i alla fall med en svindlande hastighet jag lagar rätter ur den här boken och hittills har jag inte blivit besviken en enda gång.

Generellt sätt skulle jag säga att smakerna är enkla och otroligt fina. Tillagningstiderna är ofta ganska långa (eller långa och långa allt är väl relativt) men det beror på att allt ska få ta den tid det tar för att få smakerna att blomma ut. För själva tillagningen är okomplicerad och med få moment.

Med det sagt så lagade jag den här un-der-bara tomat- och mozzarellarisotton. Första försöket fick dock avbrytas när jag insåg att jag inte hade förberett den rostade tomatsås som man får se som nyckelingrediens till hela rätten. Det är liksom den som är tomaten i receptnamnet. Men när jag hade gjort den där tomatsåsen så var även denna rätt enkel att laga.

Det här är basically en risotto som man smaksätter med en tomatsås (som är gjort på rostade tomater och vitlök) och sedan tärnar ner mozzarella i. Den serveras med massor av god olivolja, någon näve ruccola och nymald svartpeppar på toppen och gudars vad det vattnas i munnen på mig nu när jag bara skriver om den. För den blev precis så god som det låter (och ser ut). Åter igen är det fina, enkla men fullt utslagna smaker som möter gommen och jag dör på sån här mat just nu. Det är liksom okomplicerad mat i sin rakaste och mest välsmakande form. Och jag älskar det.

/Erika

Wrap med refried beans

Den här veckan testade jag att laga refried beans. Det är en enkel bönröra med en lök-, vitlök- och chilibas som man sauterar under lång tid innan en burk med bönor adderas. Dessa mosar man efter att de har blivit varma. Som smaksättare kryddar man med cayennepeppar och rökt paprikapulver. Sedan serverar man bönröran till nachos, tortillas eller pitabröd med de tacotillbehör man själv gillar.

Och alltså. Alltså! Så fruktansvärt gott. Det här var så gott att jag till och med har lagat den två gånger på en vecka! Min syster var här i går och vi kom fram till att vi nu, i och med detta recept, har hittat en värdig medspelare till hennes GRYMMA pico de gallo och guacamole.

Grejen med bönröran, som är vansinnigt enkel att göra, är det här rökta paprikapulvret. Utan det skulle jag säga att det är en helt okej röra. Men den rökiga, mulliga, smaken som pulvret adderar är helt beroendeframkallande. För mig, ska jag kanske tillägga. Sen är det också av stor vikt att man saltar som tusan. Vid det första tillfället blev jag rädd att jag hade översaltat men i och med att tillbehören är ganska saltkrävande (som gräddfil och avocado) så visade det sig att mitt ymniga saltande inte var några som helst problem.

Jag har dessutom testat att äta den här röran med både nachochips och i pitabröd och oh em ge vad gott det var att äta sånt här i bröd. Kanske kan det vara värsta hiten att göra det med den vanliga svenne-tacofärsen också? Värt att testa i alla fall.

/Erika

Pasta med kål, vitlök och chili

Jag har faktiskt hunnit lagat ännu en pasta ur Hughs kokbok. Den här enkla rätten påminner i sin bas om en klassisk musselpasta där man sauterar lök, vitlök och chili i rikligt med olivolja, men istället för att addera ett nät med vongole skjutsar man i några stånd grönkål mot slutet. Just grönkål är något som jag har varit sugen på att testa att laga länge. Trenden i USA med kale (som det heter där) har inte undgått mig. Där används superkålen i smoothies, sallader och allt man kan tänka sig till skillnad från i Sverige där grönkålen oftast bara dyker upp som en stuvad historia på somliga julbord.

Precis som i de andra rätterna jag lagat ur kokboken är ingredienslistan ovanligt kort. Det är liksom inget mer än lök, vitlök, chili och grönkål. Löken ska också som i tidigare recept tillagas långsamt och under lång tid. Jag antar att det är den relativt låga temperaturen och de här tio minuterna som den ska steka som gör att smakerna blommar ut så föredömligt. För smakerna är mild och söt lök, ett litet sting av chilin och så sältan som finns i pastan och kålen. Kålen tillagas nämligen genom att den åker ner i pastavattnet när det återstår tre minuter av koktiden.

Även det här var en mycket god pasta. Den var enkel att tillaga, hade långsam tillagningstid vilket gjorde att alla smakerna kom till sin rätt. Och den trendiga kalen då? *I loved it!* Nej, ska jag vara helt ärlig så smakade den inte så himlarns mycket. Vilket passade den här rätten väldigt bra i och för sig. Men jag känner mig inte på något vis klar med den här grönkålen. Jag vill testa mer! Är det någon som har något recept på grönkål som ni kan dela med er av?

/Erika

Pasta med fänkål, rucola och citron

För några veckor sedan blev vi i Kokboksklubben intervjuade av en reporter från P1-programmet Meny. Hon hade läst vår blogg och tyckte om hela idén med att ha en bokklubb där man läste kokböcker istället för vanliga böcker. Precis som vi då alltså. Upplägget för intervjun var att hon (reportern) kom hem till mig, var med när jag förberedde en lunch och alltså lagade en rätt ur vår nuvarande kokbok och sedan satt med när vi i klubben sågs för en avstämning. Jag ber om att få återkomma till själva intervjun för det finns några bilder från tillfället som jag vill dela med mig av.

Till lunch denna dag valde jag att laga en pasta ur Grön mat ... där man steker fänkål och en tunt skivad vitlöksklyfta långsamt och under lång tid som man sedan rundar av med creme fraiche och smaksätter med rivet citronskal. Och i all sin enkelhet var det en fantastisk rätt. Enkla, fina smaker som tillåts blomma ut helt. Ruccolan som man adderar i slutet och låter slakna tillförde kanske inte så väldigt mycket förutom ett trevligt grönt inslag och det ska man inte heller underskatta. Kan hända hade jag saltat pastan en aning för lite? Det är lätt hänt att man glömmer något under sådana här ovanliga omständigheter: jag har väl aldrig förr lagat mat med en radiomikrofon vid grytan.

Jag gillade den här pastan så mycket att jag faktiskt redan lagat den en gång till. Det är ett mycket gott betyg.

/Erika

Palsternacks- och ingefärssoppa

Som första recept från Grön Mat valde vi att laga en soppa som såg så spännande ut. En soppa med palsternacka, ingefära och massor av kryddor i.
Det var kardemumma, cayenne, färsk ingefära, spiskummin... yum yum yum. Allt sånt jag gillar. Med måtta...
Soppan ska serveras med en yoghurt eller lite ringlad vispgrädde, och det behöver den. Jisses vad spicy! Eller inte stark sådär att man där, bara väldigt mycket stickig ingefärssmak - vet ni vad jag menar? och jag som älskar ingefära.

Förutom det var receptet bra - enkelt och lätt att följa. Lite väl lång ingredienslista kanske man kan tycka, men gott. Men glöm för all del inte den där mildrande yoghurten!

Jag gillar verkligen upplägget på Hugh Fearnley-Whittingstalls bok. Och jag gillar verkligen honom, och har följt River Cottage i många år.
Som en första observation kan jag dock tycka att det är lite väl många recept. Dom drunknar liksom i varandra. Det känns som att det borde finnas många bra guldkorn där i, som försvinner i mängden. Och då är det ju så bra att ha en Kokboksklubb som man kan inspireras av!

Nästa recept att testa blir nog chiligryta med pintobönor - om jag kan lista ut vad pintobönor är...