Betyg: Det godaste jag vet

Vi har nu lagat oss igenom Lisa Förare Winbladhs kokbok Det godaste jag vet! och vi känner väl alla tre att titeln beskriver innehållet rätt bra. Det känns verkligen att det här är en samling med favoritrecept från en person som kan väldigt mycket om mat och som älskar att spendera tid i köket med kastruller och grytor puttrande.

Tyvärr är den inte helt lättillgänglig den här boken. Den är både mastig och ger vid en första anblick intrycket av att innehålla många lite för krångliga recept. Dessutom är bilderna inte tillräckligt lockande. De är ofta inte så stora och heller inte jätteinspirerande. Det är tråkigt att en sån sak ska stå i vägen för innehållet men så är det ju tyvärr.

Men kommer vi till innehållet så är det fantastiskt trevligt. Alla smakerna sitter där de ska, det är ganska milda men åh så balanserade och fina. Det märks verkligen att Lisa kan mat.

Det här är en kokbok för dig som gillar mat, som vill få tips på nya roliga smaksättare och som inte har något emot att det tar lite tid att både införskaffa och laga mat. Resultatet kommer i nästan samtliga fall att bli helt utsökt. Är du en del av en småbarnsfamilj med ont om tid bjuder boken ändå på flera toppenrätter, tar du dig bara tiden att leta reda på dem.

ANTAL LAGADE RECEPT:
Karin 4, Sabina 5 och Erika 8.

PLUS

• Fantastiskt fina, om än milda, smaker. 
• Spännande nya smaksättare som sherry och miso.
• Man blir sugen på att laga flera av rätterna om man bara ger sig tid att ta sig igenom bokens alla sidor.
• Det är både fint och bra att Lisa slår ett så tydligt slag för bra råvaror.
• Lisas genuina matintresse känns verkligen och det är inspirerande.

MINUS 

• Lite för tråkiga bilder. Kraven på bilder så här i foodstylingens tidsålder är höga och den här kokboken möter inte dom förväntningarna riktigt.
• Lite väl omständliga recept. En del kändes väl långa och krångliga att laga vilket blir till ett hinder.
• Saknade ersättare till en del svåra ingredienser, nästan alltid saknades någon viktig ingrediens hemma.
• En aning von oben-ton kring vilka råvaror man ska välja.
• Trots att smakerna är väldigt fina och att boken innehåller många lockande recept finns det ändå en känsla av att det här inte kommer bli en självklar kokbok att vända sig till framöver.

BÄSTA RECEPT:
Karin: mild köttfärssås med rosmarin.
Sabina: Lökrostat bröd med tomat, räksmulor, jordnötter och sri racha-dressing. (Du hittar det långt ner på den här sidan).
Erika: Sötpotatismos med brynt smör, miso, ingefära och rosmarin.


SÄMSTA RECEPT:
Karin: inget som var dåligt egentligen, lammspetten var det jag blev minst förtjust i, men även de var goda.
Sabina: Kikärtscurry med bönor. God, men inget speciellt.
Erika: Jag lagade en pasta med pilgrimsmusslor, sparris, mandel, färska tomater, rosmarin, sherry, citron och ingefära som inte alls blev bra. Man kan sammanfatta det med att det var lite väl många smaker going on i den där rätten. Här finns receptet om någon ändå skulle bli lockad att testa.


BETYG (skala 1 - 5, där 5 är högst):
Karin gav betyget 4, Sabina gav betyget 4 och Erika betyget 3.

Pankopanerad torsk med frisk kräm på gröna ärtor, vitlök, mynta, äpple och lime

Egna fiskpinnar och andra varianter på panerad fisk gör vi hyfsat ofta hemma, och gärna med panko istället för vanligt ströbröd precis som Lisa rekommenderar i det här receptet, så på många sätt var det här ingen större nyhet för oss. Det som ändå gjorde det till en trevlig ny bekantskap var tillbehöret, frisk kräm på gröna ärtor, vitlök, mynta, äpple och lime som passade alldeles utmärkt till fisken.

Enkel att göra var den också, även om jag hade missat ett (rätt viktigt) moment när jag läste igenom receptet, nämligen att krämen behöver tid för att tina efter att man har mixat ihop den, men innan man har blandat ner crème fraiche i den. Något som jag f ö tycker kännetecknar den här boken lite grann tyvärr, det ÄR ganska långa och lite omständliga beskrivningar. Bortsett från det så tror jag nog att vi kommer att göra den här rätten igen, en bra vardagsmiddag som passar hela familjen. Barnen gillar fisken och de vuxna får lite extra piff med hjälp av ärtkrämen, bra kombination. Här hittar du receptet.

/Karin

Viltfärslimpa med gräddsky

Den här viltfärslimpan blev en fin söndagsmiddag för några veckor sen. Vi hade lite svårt att komma över rådjursfärs först, men efter lite letande hittade vi det i frysdisken i en lite mer välsorterad mataffär.

I det här receptet är det lite småpyssel med att hacka, riva och krossa svamp, lök, palsternacka respektive enbär först men det är så värt med tanke på vilken fin smak det ger åt viltfärslimpan. Som dessutom sen sköter sig helt själv i en gryta i ugnen, där såsen (på grädde, soja och portvin) blir klar samtidigt.



Vi serverade den med hasselbackspotatis och broccoli, mycket bra tillbehör. Receptet hittar man lite längre ner på den här sidan om man vill prova.

/Karin

En till mild köttfärssås med mjölk och rosmarin

Till skillnad från Erika tillhör olika varianter av bolognese/köttfärssås en av mina riktiga favoriter, i alla fall när man lägger ner lite omsorg på att laga den. Jag varierar mellan olika typer, ibland tomatbaserat, ibland med grädde och när andan faller på och tiden finns gör jag en långkokt ragù bolognese som är helt fab. (Jag tror jag brukar hitta det receptet via det här inlägget).

Men nu var det ju Mild köttfärssås med mjölk och rosmarin, från Det godaste jag vet, som det skulle handla om. Jag testade det här receptet för rätt många veckor sen, men hur det nu än är så har jag inte lyckats sätta mig ner och blogga om det. Det här var det första receptet jag testade från Lisa Förare Winbladhs kokbok, och vilken bra start det blev!

Här fräser man sakta lök, selleri och morot tills de mjuknat ordentligt, samtidigt som man fräser färs i en annan panna och låter den koka i mjölk. Sen har man först vitlök och sen vin (jag använde rött) och sherry och låter det puttra lite innan man rör ner passerade tomater, buljong och rosmarin. Efter ett tag blandar man ihop färs och sås och låter det puttra ett tag till. På slutet kan man smaka av med lite vin och kanske ett par droppar vinäger också.

Sherryn är väl pricken över i:et i det här receptet tror jag. Jag använde Tio pepe, som jag f ö brukar ha i risotto annars. Och vilka smaker det blev i den här köttfärssåsen! Prova! Receptet hittar man här och hoppa inte över några ingredienser även om de känns udda, för det blir så fantastiskt gott när det fått koka ihop.

/Karin

Mild köttfärssås med mjölk och rosmarin

Jag måste börja med att erkänna att jag inte är någon direkt köttfärsås-kind-of-gal. Den godaste köttfärssåsen jag vet är den där som man köper i glasburk på affären från Findus. Det är så himla konstigt, tycker jag själv, att det har blivit så. Jag är annars inte någon som direkt föredrar helfabrikat. Inte alls faktiskt. Men den där himla Findusburken har följt mig hela mitt vuxna liv.

Men.

Men!

Så lagade jag den här milda köttfärssåsen från Lisas kokbok och banne mig om jag inte har blivit omvänd? Det är en ljuvlig sak till sås där man först steker ihop köttfärs med mjölk (det är som att man mjölkstuvar färsen faktiskt nu när jag tänker på det) innan man blandar ihop den med tomat och vin och morötter och finosherry (som för övrigt är en torr typ av sherry som ligger långt från den söta varianten man har till exempelvis ost) och miso och andra godsaker som har fått puttra ihop i annan en gryta intill. Det här att man har mjölk i beskriver Lisa i den inledande texten till receptet: det beror på att i de bologneserecept som påstår sig vara lite mer autentiska finns det oftast just mjölk. "Bologna ligger i Italiens mejeribälte, och de mest ursprungliga versionerna av ragun var mejeribaserade".

Hur eller hur. Min uppmaning är enkel. Gör den. Så. Väldigt. God!

Det här behövs:
75 g (1 liten) morot
150 g (2 stjälkar) selleri
125 g (1 stor) gul lök
2 + 2 msk smör
1 tsk salt
500 g nöt- eller blandfärs
2 ½ dl mjölk (3 %)
(1 liten vitlöksklyfta)
2 dl vitt vin, gärna chardonnay
4 dl passerad tomat
2 tsk lantbuljongpulver eller miso
1 kvist (8 cm) färsk rosmarin
2 msk finosherry
nymalen svartpeppar
Till servering:
nykokt pasta
grönsallad

Gör så här:

1. Skala och finhacka moroten. Finhacka sellerin. Halvera löken på längden. Skala och finhacka. Lägg allt i en stor tjockbottnad kastrull med 2 msk smör. Salta lätt och hetta upp snabbt. Sänk värmen och fräs sakta tills allt mjuknat och fått lite färg, minst 15 minuter, gärna längre. Fös ihop då och då så att hacket inte bränns i kanterna.
2. Fräs färsen medan grönsakerna mjuknar. Hetta upp 2 msk smör i en stor tjockbottnad stekpanna tills det tystnat och skiftat i färg. Lägg i färsen. Rör inte för mycket i början. Smula sönder färsen och fräs vidare tills färsen är genomlagad. Den ska inte få mycket färg. Slå på mjölken i tre omgångar och låt den puttra in mellan omgångarna. Det tar cirka 15 minuter.
3. Under tiden har grönsakerna fräst sig fint mjuka i kastrullen. Vänd ner en finmortlad liten vitlöksklyfta sista minuterna om du vill. Slå på vin och sherry och låt puttra någon minut. Rör ner tomat, buljong och rosmarin. Låt puttra medan du väntar på att färsen ska bli redo.
4. Vänd ner färsen i såsen. Låt puttra i 20 minuter, gärna 30. Liva gärna upp smaken med en extra matsked vin och några droppar sherry mot slutet om smaken är lite platt. Peppra försiktigt och smaka av med salt.

Här finns också receptet.

Citrondricka med ingefära och chili

Det här behövs:
50 g ingefära
1 liten thaichili
1 kg strösocker
40 g citronsyra
2 liter vatten
5 ekocintroner
2 kvistar rosmarin

Gör så här:
Skala ingefäran och skiva den tunt. Tvätta och skiva chilin tunt. Koka upp ingefära, chili, socker, citronsyra och vatten. Sjud sakta i 10 minuter.
Tvätta citronerna och skiva dom tunt. Lägg dom i en skål av keramik eller rostfritt. Slå på sockerlagen och lägg i rosmarinen.
Låt svala något. Plasta in och låt svalna ytterligare och ställ i kyl. Låt stå 36 timmar. Rör om ett par gånger under tiden.
Sila av och slå upp i flaskor eller frys in i påsar.

Kommentarer:
Det här receptet kommer från bokens kapitel om citroner och är en mycket uppiggande dryck med trevligt sting från både ingefäran och chilin. Dock blev min variant lite för lik de citronmåltidsdryckkoncentraten man kan köpa på ica. Jag gissar att det beror på att jag inte skar ingredienserna tillräckligt tunt. Min rekommendation är att kanske testa att använda mandolin? För på papper låter ju detta som en sjujäkla dryck. Förmodligen helt perfekt i en drink dessutom.

Hemgjort smör och Chlodnik

Vi, jag och min man Ulf alltså, tycks vara inne i en nostalgiskt period här hemma. Igår kokade jag kalvsylta. Förra helgen kokade jag två olika sorters saft. Under den senaste tiden har vi ätit både lappskojs och pratat om att göra egen pölsa. Att då ge sig på att göra eget smör är inget annat än logiskt.

Och det blev gott smöret. Inget sensationellt (förutom det häftiga när grädden plötsligt blev smör) men heller inget som avskräcker. Så här: tidsåtgången och det att jag tycker att Arlas smör är mycket gott gör att jag på ett sätt inte behöver hitta något bättre. Men. Att göra smör själv innebär ju att utvecklingshorisonten är enorm. Att testa att göra smör med en annan typ av syrad produkt. Att behålla mer eller mindre kärnmjölk i smöret. Att syra grädden i fler än ett dygn.

Och i slutändan. Det är ju hemskt MÄKTIGT att ha gjort eget smör.

Det här chlodnik då? Jo. Det är en polsk soppa som man lagar på den kärnmjölk som den syrade grädden släpper när den blir smör. Kärnmjölken kan också användas till bakning eller dressing skriver Lisa i kokboken men vi valde att gå på hennes rekommendation och göra den här kalla rödbetssoppan. Den föll mig väl inte direkt i smaken, men å andra sidan så passar en kall soppa kanske bättre för lite varmare dagar än en vinterslaskig januaridag? Sen gillar jag verkligen tanken med att använda allt som kommer ur en tillverkning. Men nästa gång vill jag hellre att vi använder kärnmjölken till bakning.

Så här gör man smör:

Det här behövs:
1 liter färsk grädde (40%)
1/2 dl levande syrad produkt (tex gräddfil) ej yoghurt
havssalt efter behag

Gör så här:

1. Vispa hastigt samman grädde och syrad produkt i en mycket ren skål. Täck över och ställ på ett säkert ställe. Helst 18-20 grader så att syrningen sker långsamt och mycket aromämnen hinner bildas. Låt stå 1–4 dygn. Om det smakar surt är grädden korrekt och säker.
2. Kyl surgrädden om det behövs. 13-15 grader är en bra temperatur. Vispa grädden på medelhastighet tills ärtstora smörkorn bildas. Krama samman grädden med mycket rena händer. Häll av kärnmjölken och spara den. Arbeta smöret så länge du vill. Ju mer det bearbetas desto fetare och mer hållbart blir det.
3. Tillsätt lagom mängd salt. Tänk på att saltsmaken förstärks lite när smöret får stå eftersom det finns vatten kvar som löser upp saltet.
4. Förvara smöret lufttätt och kallt.

Och så här gör man Chlodnik:
Blanda kärnmjölk, grovriven kokt rödbeta och lite herbamare. Strö över gräslök och kanske grovhackat hårdkokt ägg.

Sötpotatismos med brynt smör, miso, ingefära och rosmarin

Jag har hunnit laga flera rätter ur vår nya kokbok och en sak kan jag konstatera så här en bit in i lagandet. Hon kan verkligen smaker hon Lisa. Samtliga rätter är imponerande välkomponerade. Dom är fylliga och mustiga utan att bli kvalmiga eller bara too much. Dom har en fin balans mellan smakerna och bjuder ofta på något nytt.

Som det här sötpotatismoset som jag lagade här om veckan när vi hade lunchgäster. Det här är ett av de få vegetariska rätterna i boken (och det är väl möjligen min enda kritik – våga göra mer vegogrejer alla kokboksförfattare där ute!) och eftersom en av gästerna är just vegetarian så valde jag den här rätten och smakerna var helt otroliga.

Att smaksätta ett mos med brynt smör är genialt, och att dessutom smaksätta det med miso ... det är nog min nya favorit! Jag hade inte ljus miso hemma utan en lite mörkare variant vilket jag tycker funkade mycket bra.

Detta recept är en så kallad keeper:

Det här behövs:
1 kg orange sötpotatis
125 g smör
1 msk grovriven eller finhackad ingefära
1 msk finskuren färsk rosmarin eller 3/4 tsk torkad
1/2 – 1 dl crème fraîche
2–3 msk ljus miso
salt
Till servering:
stekt tofu
grön sallad

Gör så här:

1. Skala sötpotatisen och skiva den i centimetertjocka skivor. Koka sötpotatisen i snålt med lättsaltat vatten tills den är helt mjuk. Slå av vattnet men spar några deciliter av kokspadet. Låt sötpotatisen ånga av i durkslag.
2. Lägg smör och ingefära i en liten tjockbottnad kastrull. Hetta upp på medelvärme tills smöret är ljust nötbrunt. Vänd ner rosmarin och dra smöret av plattan.
3. Mosa sötpotatis med det brynta smöret och crème fraîche. Späd med lite av spadet om det behövs. Det är gott om moset har lite grov konsistens, men om du vill ha slätt mos kan du använda elvisp. Blanda ner mison lite i taget tills smaken är perfekt. Salta lite om det behövs.

Receptet finns också i Lisas blogg, lite längre ner i detta inlägg.

Ny kokbok: Det godaste jag vet!

Efter att ha haft ett milt sagt intensivt jobbår bakom oss, som i kombination med små barn gjort det omöjligt att hinna med Kokboksklubben, så är vi nu åter igen på banan. Ett halvår senare än planerat finns det nu en utvärdering av Tove Nilssons Soda, lemonad och snacks här i bloggen. En bok som vi alla blev mycket förtjusta i.

Men nu blickar vi framåt!

Ny kokbok för detta år är Lisa Förare Winbladhs Det godaste jag vet! Den finns att köpa till exempel på Bokus, Adlibris eller Cdon om det är någon som känner sig peppad på att följa med oss på vår nya kulinariska resa.