Förlorat ägg på rostat bröd #2

Jag är, precis som Karin, väldigt svag för pocherade ägg men har aldrig riktigt fått till den där snitsen när jag försökt att laga det hemma. Fram till i lördags vill säga. För då gjorde jag allt enligt instruktioner ur Grön mat och LÄGG AV! vilket resultat. Karin har redan beskrivit hur det går till (och genom det inspirerat mig till att också prova). Jaja som ni märker fortsätter jag att sjunga små serenader nedanför Hughs köksfönster men fan vad han är bra.

/Erika

Chachouka part deux

För några veckor sedan gjorde jag den här ljuvliga paprikagrytan/röran. Så här skrev jag i min andra blogg om det hela:

När vi var på Kreta åkte vi upp i bergen till ett litet ställe som bara serverade mat enligt slow foodfilosofin. Det vill säga att maten tillagades långsamt och intogs långsamt. Till filosofin hör säkert också att maten är lokalt producerad osv. Det var den i alla fall där, och det var en helt igenom ljuvlig måltid. I Grön mat Vegetariskt varje dag från River Cottage hittade jag ett recept som påminde mig om den där lunchen. Det är en nordafrikansk paprika- och tomatgryta som kokas länge. Först ska löken, bara löken, fräsa försiktigt i 10 minuter, sedan adderas paprika för ett stilla stekande på minst 20 minuter. Till sist tillsätter man tomater som ska puttra svagt i ytterligare 15 minuter. Och sen ska grytan in i ugnen i 10 minuter till!

Resultatet blir en nästan overkligt smakrik rätt som passar helt perfekt som helglunch. Eller frukost, som en vän tipsade om på Instagram. Som jag förstår det finns den här rätten i lite olika varianter både i Italien, Nordafrika och Israel (och säker på fler ställen). Den äts med bröd och under lång tid.

På en filosofisk not vill jag tillägga detta: Att koka något så här länge gör något med människan. Jag som är van vid att vilja att all mat ska gå snabbt snabbt SNABBT att laga kom tillbaka till något väldigt lustfyllt i denna enkla rätt. Med risk för att låta lika flummig som fjantig så kändes hela tillredningen ursprunglig på något vis.

Om ni vill testa att laga den här rätten så har jag fulskrivit in det här.

/Erika

Omelett med ost och örter (deux)

Den här omeletten gjorde vi för nästan en månad sedan men jag har en rad bortförklaringar till varför jag inte bloggat om den än. Hör här: först döpte vi tvillingarna, sen hade vi visning av lägenheten två helger i rad: då bodde vi på hotell och sedan ute på landet, sen var det påsk. Ja, det här är i mitt tycke mycket värdiga bortförklaringar. Inte intressant? Ja men vad intresserar er då? Vad jag tyckte om omeletten? Ja det är klart att jag ska berätta det.

Jag älskade den. Så här: jag älskar omelett, jag älskar örter, jag älskar färskost och jag ä-hä-hälskar gruyere. Och i grund och botten är det vad som gör omeletten speciell: massor av örter och massor av ost.

Vill ni prova att laga den själv har jag fulskrivit in receptet i min andra blogg.

Bon appetit! som man säger.

/Erika

Ägg Florentine

Ägg Florentine känns åtminstone för mig som en mindre känd kusin till Ägg Benedict (som var det jag ursprungligen hade tänkt laga, men så hade jag jättefin spenat från Årstiderna hemma och då blev det Florentine istället). Det är alltså en toast med pocherat ägg, rökt lax, smörstekt spenat och hollandaisesås, och herregud så bra de här smakerna funkade tillsammans! Jag undrade lite om det verkligen var värt allt jobb, men bara innan det var färdigt, för my god vad gott det blev.

Ingredienserna i sig var något av en utmaning. Pochera ägg har jag aldrig riktigt lyckats med förut. Möjligen har jag haft lite fel förväntningar på resultatet, för den här gången gick det rätt bra och blev riktigt gott tyckte jag själv. Jag är ju dock långt ifrån ett proffs på det som sagt, så man vet ju inte om jag skulle få godkänt av någon mer rutinerad.

Göra hollandaisesås har jag aldrig gjort, jag har visserligen gjort bearnaise ett antal gånger (men det är långt ifrån alla gånger som det har blivit lyckat). I det här receptet skulle man vispa ihop äggulan med lite vatten över ett hett vattenbad, tills blandningen TJOCKNADE. Detta hände aldrig, det blev bara skummigt. Jag kasserade det första försöket eftersom jag misstänkte att jag fått med för mycket vita och att det var orsaken till att det inte tjocknade. Den andra äggulan tappade jag ner i vitan och den tredje tjocknade som sagt aldrig den heller. Jag gav upp efter ett tag och vispade ner smöret i alla fall, enligt devisen "det får bära eller brista", och tänk, det bar. Den blev t o m riktigt bra måste jag säga.

Vilket som sagt även gällde slutresultatet, en riktigt fin lördagsfrukost blev det. (Förr i tiden hade man nog kallat det för brunch och ätit det vid 12-tiden, men nuförtiden får det ju bli brunch kl 8 eller inte alls).

Ja, bara titta så fint ägget ser ut! 

/Karin

Churros med chokladdipp

Jag är inte helt begeistrad över Nigellas kokbok, och det märks säkert. Och ändå vill jag ju gilla den. Nigella har en skön inställning till mat som jag tycker är mycket sympatisk. Och ansatsen är bra, precis som Erika säger, man behöver ju inspiration till vardagsmaten också. Fast sen är det ändå något, eller snarare några olika saker tror jag, som gör att jag inte riktigt fastnar. Men ändå. Samtidigt måste man ju lite grann älska en kokbok som innehåller ett recept på churros. Har haft en förkärlek för churros con chocolate-frukost sen jag provade det i Granada 2003, så det måste jag så klart testa. Jag har provat att göra churros hemma tidigare, med rätt bra resultat, men det är några år sen nu.

Receptet är väldigt enkelt. Bara mjöl, bakpulver, salt, olivolja och kokande vatten som man blandar ihop och sen låter stå och vila i en tio minuter ungefär, i princip medan man väntar på att oljan man ska fritera i värms upp. (Jag hade f ö gjort en miss när det gällde just olja, trodde att jag hade en rätt neutral rapsolja, som jag brukar använda till fritering, hemma, men hade bara olivolja. Trodde att det skulle smaka för mycket, men det funkade helt ok faktiskt). Det jag saknar för att göra riktigt bra churros är en rejäl sprits, det kändes inte bra och blev inte snyggt att spritsa från en plastpåse. Jag testade Nigellas sätt att göra dem på, som korta knubbiga korvar istället för långa smala, vilket blev rätt fint, men kanske blev de ändå lite för tjocka för de kändes lite degiga i mitten. Det kan dock också bero på att jag snålade lite på oljan i pannan (orkade inte riktigt dra fram fritösen, och tycker att det ofta funkar lika bra att fritera i panna eller gryta på spisen). Att rulla färdigfriterade churros i socker och kanel har jag inte heller gjort förut, men det blev både snyggt och gott. Och sen gjorde jag chokladkräm till så klart, annars blir det ju inte en komplett frukost. Från Nigellas recept valde jag bort mjölkchoklad och sirap, så den blev rätt mörk och lite bitter i smaken, men det tycker jag blir en fin kontrast till de ganska söta bakverken.


Mycket god söndagsfrukost blev det av det hela. Tyckte jag. Sonen var mycket skeptisk och smakade bara en tugga, maken åt ett par stycken och tyckte det var helt ok. Jag tror ändå det blir churros till helgfrukost igen inom en inte alltför avlägsen framtid, får väl bjuda hem någon som har lika degenererade frukostpreferenser som jag helt enkelt.

/Karin

Risgrynsgröt

Jag har också provat ett recept i Julkokboken, vår bonuskokbok. Det kanske inte låter så märkvärdigt, det finns säkert många som kan koka risgrynsgröt helt ur minnet, med ena handen bakbunden. Nu är jag inte en av de människorna, jag har faktiskt aldrig gjort risgrynsgröt i hela mitt liv. Det visade sig dock vara superlätt och provsmakningen föll också väl ut. Sparar den dock till imorgon bitti, då blir det adventsfrukost. Tänker mig att jag ska äta den med apelsinklyftor, kanel och kanske en gnutta råsocker.


Och efter frukosten kan jag konstatera att den smakade bra, men var lite för fast. Hade säkert vara bättre att äta den nygjord, men så tidigt ville jag inte gå upp.

/Karin