Gravad lax

Under julhelgen provade jag att för första gången grava min egen lax. Såklart med hjälp av recept från årets bonusbok December: från adventspyssel till nyårspartaj.

Det var kul att se att det gick så lätt och snabbt. Dock tyckte jag inte att det smakade så mycket. Vad kan jag ha gjort för fel?

Nästa år kommer jag att prova mig på en mer spännande smakkombination än den traditionella dillen, eller kanske redan till midsommar?

Pissaladiére och baconlindade dadlar

Vi bjöd in vår närmaste familj på glöggbjudning lagom till tredje advent och jag hittade flera smarriga saker ur December att bjuda på. Bland annat ser man en mörk hög med något långt där borta i bilden. Det är den där Vahlronafudgen jag bloggade om i förra inlägget. En ljuvlig kolafudge smaksatt med massor av 70 procentig choklad.

För den lite matigare sidan av bjudbordet gjorde jag en pissaladiére. Det är en fransk lökpizza med sardeller och svarta oliver och OMG vad god den var. Nu är jag visserligen hemskt svag för lök och well, det är liksom lök man lägger på pizzan. Närmare bestämt ett kilo gul lök som man steker med franska örter och sedan lägger på en färdig pizzabotten. Toppa med sardeller och svarta oliver och in i ugnen. Jättegott!

Som andra plockrätt gjorde jag en klassiker: baconlidade dadlar. I Jens och Johannas version fylldes dem dock med en valnöt och det blev faktiskt jättegott. Nöten tillförde något både när det gäller smak men även konsistens, så klart.

Allt som allt. Två mycket goda rätter. Enkla, välsmakande och lätta att göra. Lovely.

/Erika

Omelett med ost och örter (deux)

Den här omeletten gjorde vi för nästan en månad sedan men jag har en rad bortförklaringar till varför jag inte bloggat om den än. Hör här: först döpte vi tvillingarna, sen hade vi visning av lägenheten två helger i rad: då bodde vi på hotell och sedan ute på landet, sen var det påsk. Ja, det här är i mitt tycke mycket värdiga bortförklaringar. Inte intressant? Ja men vad intresserar er då? Vad jag tyckte om omeletten? Ja det är klart att jag ska berätta det.

Jag älskade den. Så här: jag älskar omelett, jag älskar örter, jag älskar färskost och jag ä-hä-hälskar gruyere. Och i grund och botten är det vad som gör omeletten speciell: massor av örter och massor av ost.

Vill ni prova att laga den själv har jag fulskrivit in receptet i min andra blogg.

Bon appetit! som man säger.

/Erika

Gubbröra

Mja. Nja. "Sådär nöjd" är jag efter att ha lagat mitt första recept ur Morberg lagar husmanskost. För mig är gubbröra en stabbigare rätt än vad den blev den här gången. I Per Morbergs recept har man inte någon potatis – vilket man absolut inte behöver ha för att det ska bli en gubbröra – som jag brukar när jag gör den från höften så att säga. Eller eget huvud kanske låter bättre? Alldeles oavsett så saknade jag den. Potatisen alltså.

Det var egentligen inte något fel på smakerna i Pers variant, förutom det att jag gjorde en tabbe i att råka köpa en ansjovisburk modell mindre. Det skulle jag inte rekommendera någon att göra. För jag saknade den där tydliga ansjovissmaken. För att jämka upp avsaknaden av ansjovis hällde jag i nästan allt spad ur burken. Det kan vara det som gjorde själva röran hemskt rinnig.

Jaja. Enkla anvisningar var det. Och jag kommer att göra gubbröra igen. Många många gånger igen. Kan hända följer jag Pers recept någon av de gångerna? Men njae, mest troligt inte.

Blinier med rom

Jag har nog aldrig gjort blinier förut heller. Det var inte speciellt svårt, däremot tog det betydligt längre tid än jag hade tänkt mig eftersom smeten skulle jäsa i en timme. Någonstans hade jag också föreställt mig att smeten skulle vara mycket fastare, varför vet jag inte riktigt, det är ju ändå en sorts pannkakor det handlar om. Men nog ska blinier bli lite tjocka/fluffiga/höga? De här blev som vilka plättar som helst. 

Kan ha varit nåt med jäsningen som inte gick helt rätt, jag vet inte. Goda var de hur som helst. Svårt att gå fel med den här kombinationen, blinier med löjrom,  crème fraiche, rödlök och gräslök, särskilt när man har nästan dubbelt så mycket löjrom som det stod i receptet. :) Och bubbel därtill.

/Karin

Ägg Florentine

Ägg Florentine känns åtminstone för mig som en mindre känd kusin till Ägg Benedict (som var det jag ursprungligen hade tänkt laga, men så hade jag jättefin spenat från Årstiderna hemma och då blev det Florentine istället). Det är alltså en toast med pocherat ägg, rökt lax, smörstekt spenat och hollandaisesås, och herregud så bra de här smakerna funkade tillsammans! Jag undrade lite om det verkligen var värt allt jobb, men bara innan det var färdigt, för my god vad gott det blev.

Ingredienserna i sig var något av en utmaning. Pochera ägg har jag aldrig riktigt lyckats med förut. Möjligen har jag haft lite fel förväntningar på resultatet, för den här gången gick det rätt bra och blev riktigt gott tyckte jag själv. Jag är ju dock långt ifrån ett proffs på det som sagt, så man vet ju inte om jag skulle få godkänt av någon mer rutinerad.

Göra hollandaisesås har jag aldrig gjort, jag har visserligen gjort bearnaise ett antal gånger (men det är långt ifrån alla gånger som det har blivit lyckat). I det här receptet skulle man vispa ihop äggulan med lite vatten över ett hett vattenbad, tills blandningen TJOCKNADE. Detta hände aldrig, det blev bara skummigt. Jag kasserade det första försöket eftersom jag misstänkte att jag fått med för mycket vita och att det var orsaken till att det inte tjocknade. Den andra äggulan tappade jag ner i vitan och den tredje tjocknade som sagt aldrig den heller. Jag gav upp efter ett tag och vispade ner smöret i alla fall, enligt devisen "det får bära eller brista", och tänk, det bar. Den blev t o m riktigt bra måste jag säga.

Vilket som sagt även gällde slutresultatet, en riktigt fin lördagsfrukost blev det. (Förr i tiden hade man nog kallat det för brunch och ätit det vid 12-tiden, men nuförtiden får det ju bli brunch kl 8 eller inte alls).

Ja, bara titta så fint ägget ser ut! 

/Karin

Pissaladière

Mitt första test av Systrarna Eisenmans mingelmat blev tyvärr inte så lyckat. Jag började med att laga en Pissaladière, alltså en fransk pizza från riviera-trakten. Istället för tomatsås och ost har man på lök, oliver och sardeller. Löken fick först steka långsamt tillsammans med vitlök, herbs de provence och lite socker, och sen var det egentligen bara att lägga på allt och grädda det. Det stora problemet var nog att smakerna inte riktigt passade mig. Men sen fick den ju heller ingen färg, fastän jag hade den inne bra mycket längre än receptet angav, så den såg inte så festlig ut.

Ja, ni ser ju själva, det där blir ingen människa glad av. Har dock inte alls förlorat hoppet om boken.

/Karin