Betyg Grön mat: vegetariskt varje dag från River cottage

Att det här har varit en kokbok i Erikas smak har nog inte undgått någon. Att det på samma sätt, fast rakt motsatt, varit en kokbok som inte passat Elisabeth och hennes familj är också rätt tydligt. Utvärderingen denna gång sker utan att vi har setts för att prata ihop oss. November är en sådan månad då det är svårt att få ihop allt och för att inte behöva skjuta på starten med nästa kokbok utvärderar vi Grön mat: vegetariskt varje dag från River Cottage här i bloggen.

Sammantaget kan man säga så här: om du gillar att laga vegetarisk mat och törstar efter inspiration så är det här en fantastisk kokbok. Helt fantastisk. Men är du kanske lite mer tveksam till hela vegoprylen och egentligen är mer av en köttfantast så kommer den här kokboken inte få det att lossna för dig den här gången heller.

En svårighet med den här kokboken kan också vara, som det har varit för Karin, att även om man själv vill äta vegetariskt så vill inte resten av familjen (framför allt kanske barnen) det. Det kan man så klart avhjälpa med att servera en bit kött, korv eller annat som tillbehör, men det känns ju samtidigt lite tråkigt att det ska behöva vara så om man nu har en ambition att äta mer vegetariskt. Men det här är alltså inte självklart en kokbok för småbarnsfamiljer där olika kräsna viljor samsas. Samtidigt, bör tilläggas så har Erikas ettåriga tvillingar faktiskt ätit en del av rätterna och verkat gilla dem.

ANTAL LAGADE RECEPT:
Erika lagade 11 recept, Elisabeth lagade 3, Karin lagade 6.


PLUS

• Vi gillar att Hugh Fearnley-Whittingstall har en mission med den här kokboken, han "försöker faktiskt förändra era liv. Syftet är otvetydigt att övertala er att äta mer grönsaker". Härligt med en kock/kokboksförfattare som använder sin kunskap för att göra ett inlägg i debatten.  
• Äntligen en vegetarisk kokbok full med lockande och spännande recept!
• Bilderna, typografin och upplägget på sidorna lockar till matlagning. 
• Oftast ganska få ingredienser per recept som dessutom inte är helt omöjliga att hitta.
• Trevligt med långsam tillagning för en gångs skull. Många rätter ska småsjuda länge på spisen vilket gör att smaken hos grönsakerna bibehålls trots att de är helt genomkokta.
• Och det är väl just de långa tillagningstiderna som gör att det blir så goda smaker? Dessa är fullt utblommade, som Erika skulle säga. 
• Samtidigt bra att det finns en del recept som är väldigt snabblagade, för ibland är det väl det som måste till tyvärr. :)
• Många recept kräver råvaror som inte alltid är i säsong, men på flera ställen finns förslag på ersättare som gör att rätten passar bättre på hösten eller vintern.

MINUS

• Själva receptbeskrivningarnas löptexter är ibland lite ologiskt uppdelade och gör det svårt att följa momenten. Kanske beror det på översättningen?
• Kokboken är kanske på gränsen till för tjock? Vi förstår att detta låter som ett lyxproblem men många goda recept riskerar att drunkna i det stora omfånget.
• Vissa recept känns lite snålt tilltagna, man skulle behöva lite mer för att verkligen bli mätt. 

BÄSTA RECEPT: 
Erika: Wrap med refried beans lagade jag två gånger på en vecka så ja, den är solklar favorit. Vill du provlaga? Här finns receptet.
Elisabeth: Den gröna ärtsoppan med persilja var väldigt god, och ett nytt sätt att göra just en sån rätt för mig. Det kommer jag laga igen. Men kanske lite räkor eller lax till? ;)
Karin: Det känns ju lite futtigt, men samtidigt har det varit en sådan uppenbarelse för mig, så jag måste säga det pocherade ägget. Även ratatouillen var himla god.

SÄMSTA RECEPT: 
Erika: Hum. Nej, inget recept var så dåligt att jag skulle kalla det för ett "sämsta recept".
Elisabeth: Pintoböns-grytan. Nä. Inget för mig.
Karin: Blomkålsgrytan var rätt trist, jag skulle inte tipsa någon om det receptet.

BETYG (skala 1 - 5, där 5 är högst): 
Erika gav betyget 5 Elisabeth gav betyget 3 Karin gav betyget 4

/Erika

Torrostad ratatouille

Inspirerad av Erika provade jag också receptet på ratatouille. Jag valde att göra en variant av receptet, torrostad ratatouille, istället för det ursprungliga. Dels för att det är roligare att testa fler recept, men framför allt för att den var lite enklare att laga. :)

Och det här var verkligen superenkelt att göra. Dela grönsakerna, ringla över olivolja, salta och peppra, in i ugnen, klart! (Ja, de ska jag steka i minst en timme, men då behöver man ju inte göra annat än att vänta). Skillnaden mot ratatouillen som Erika gjorde var att här ugnsrostar man även tomaterna. Istället för att koka ihop en sås på burktomater låter man färska tomater steka i ugnen något kortare tid än övriga grönsaker. (Jag la till några krossade vitlöksklyftor till tomaterna också, utöver olivolja, salt och peppar). Ratatouillen blir så klart något mindre såsig på det här viset, men det uppskattade jag.



När grönsakerna får steka i ugnen så här länge kommer de verkligen till sin rätt, och det behövs inte mycket extra smaksättning. Här var det alltså i princip bara olivolja, salt och peppar utöver själva grönsakerna och det räckte mer än väl. En mycket god rätt helt enkelt. Eftersom jag inte riktigt vågar lita på att jag blir mätt på enbart grönsaker serverade jag färsk pasta som tillbehör, men jag tror det hade räckt bra med en bit gott surdegsbröd och ett glas vin till som Erika föreslog.

/Karin

Blomkåls- och kikärtsgryta

Som jag skrivit tidigare har jag haft lite svårt att få till provlagning av recepten i Grön mat: vegetariskt varje dag från River cottage. Nu har jag i alla fall tagit mig i kragen och testat några av de recept jag var intresserad av så här i elfte timmen av den här utvärderingsperioden. 

En söndagslunch härförleden gjorde jag blomkåls- och kikärtsgryta, ett recept jag hade rätt höga förhoppningar på. Jag gillar blomkål, jag gillar kryddorna (bland annat ingefära, koriander, spiskummin, chili, garam masala och färsk koriander), det känns som att förutsättningarna fanns där. Här får jag nog säga att resultatet inte alls levde upp till förväntningarna. Lite som Erika beskriver sin chiligryta, det var inget fel på det, men heller inget speciellt. 

Även den här rätten var rätt lättlagad, men tog tid. Många av de recept jag testat har funkat på det viset. Momenten i sig är inte så många eller svåra, men rätten ska tillagas under rätt lång tid. Jag har alls inget emot det egentligen, men märker att jag ofta inte riktigt har de praktiska förutsättningarna, det tar helt enkelt lite för lång tid i anspråk. Jag serverade den här grytan med rött ris, men den hade behövt något mer. Kanske naan, kanske raita, kanske något annat. 

/Karin

Chiligryta med pintobönor 2

Förr eller senare var det väl oundvikligt att det skulle hända? Att jag skulle göra en rätt ur kokboken som går under smeknamnet secret lover här hemma som jag inte skulle bli helt till mig över. För så ligger det till med denna vegetariska chili som Karin gjort och flera har lovebombat i kommentarerna här i bloggen. Jag blev inte jätteimponerad. Så här: det var en okej chili men den hade inget, jag svär INGET, att komma med i jämförelse med de refrieade beansen som jag gjorde för några veckor sedan.

Ska jag självrannsaka så kanske jag lät den koka lite för länge? För den där skvätten rött vin som Karin hyllade var helt försvunnen i min variant. Sen kan det så klart vara en fråga om smak också. Min man älskade den här chilin (som jag för övrigt inte gjorde med pintobönor utan med kidneybönor som tydligen ska vara en utmärkt ersättare) medan både jag och min syster hyste betydligt svalare känslor vid middagsbordet.

Nå. Det är ändå en bra rätt. Och kanske, kanske gör jag den igen pga såna starka känslor som uttrycks om den och min känsla av att kanske inte ha fått till den. Vi får se.

Detta var för övrigt det sista receptet som jag lagade ur Grön mat. En utvärdering är på ingående och sedan är det dags för nästa kokbok. Eller ska jag säga böcker? Även detta år kommer vi att laga mat ur en julkokbok. Hurra för oss!

/Erika

Förlorat ägg på rostat bröd #2

Jag är, precis som Karin, väldigt svag för pocherade ägg men har aldrig riktigt fått till den där snitsen när jag försökt att laga det hemma. Fram till i lördags vill säga. För då gjorde jag allt enligt instruktioner ur Grön mat och LÄGG AV! vilket resultat. Karin har redan beskrivit hur det går till (och genom det inspirerat mig till att också prova). Jaja som ni märker fortsätter jag att sjunga små serenader nedanför Hughs köksfönster men fan vad han är bra.

/Erika

Puylinser med dressing

Till att börja med. Avsaknaden av färsk persilja, salladslökar samt koll på koktiden under tillagningen gjorde rätten inte helt vacker att se på. Men att äta däremot = yum!

Det här är en klassisk linssallad gjord på puylinser som har en rätt speciell, kryddig och lite jordig (obs bra jordig) smak. Jag älskar dom här små sötingarna som inte är busenkla att hitta men heller inte på nivån att man måste åka till en lokal marknad i Frankrike för att få tag på. Nej, prova coops ekologiska hörna tex istället.

Linserna kokas i grönsaksbuljong som smaksatts med några klyftor vitlök och ett lagerblad. Sedan skakar man ihop en dressing gjord på olivolja, äppelcidervinäger och sån där gul stark brittisk senap, salt, peppar och lite socker.

Återigen. En enkel rätt utan en massa extra smaker som ställer sig i vägen. Helt enkelt en sån där rätt som han Hugh verkar vara rasande bra på att göra.

/Erika

Ugnsrostad ratatouille

För några kokböcker sedan gjorde jag en ungsrostad ratatouille som jag inte alls blev nöjd med. Den var alldeles för otillagad, det insåg jag redan då, och är det någon rätt som ska vara helt ihopkokad så är det väl en ratatouille? Och den här varianten som Hugh hittat på! Så hopgoggad att man faller på knock jag svär. Det finfina tricket är att man ugnsrostar grönisarna paprika, lök, zucchini och (kort reflektion: hallå? SÅ blek grönsak det där. Hur har jag kunnat ha den som favorit när det finns --->) aubergine tills de är mjuka, har reducerats och börjat brynas samtidigt som man låter en tomatsås med vitlök, timjan och lagerblad puttra på spisen. Sen blandar man ihop allt och låter de gå ihop smakmässigt i ugnen.

Igen är det här en rätt som lagas under lång tid. Grönsakerna är i ugnen i en – en och en halv timme, tomatsåsen puttrar så trevligt på i cirka 45 minuter och sedan goggar allt ihop sig i cirka tio minuter i ugnen eller tills det enligt anvisning "bubblar och doftar". Det kan vara så att jag älskar såna beskrivningar. De får mig att vilja dricka franskt rött vin, säga ohlala och sen bara äta ugnsrostad ratatouille med ett gott bröd tills jag blivit lika galen som Brigitte Bardot. Och tänk. Det var precis vad som hände här om kvällen!

/Erika

Ps. Det kändes lite fattigt att bara äta ratatouille med bröd kände jag då så jag svängde ihop en linssallad också. Men så här i efterskott: det hade räckt helt utmärkt bra med enbart ratatoiullen. Och brödet. Och vinet.

Kålrot med lök och salvia

Nämen älskar man en kokbok och detta sammanfaller med att man har cirka noll och ingen matinspiration så kan det väl hända att man råkar inleda något som kan liknas vid ett projekt i nivån "laga alla recept ur boken". Här om kvällen blev det tärnad kålrot från Grön mat som fick stekas långsamt med lök och salvia i en rejäl klick smör.

Och det blev så gott! Till och med våra ettåringar åt med god aptit.

För typ första gången läste jag kapitlets inledande text och även det där introt som finns till samtliga av Hughs (yes, vi är på förstanamnsbasis nu för tiden jag och Hugh) recept. Det var bra och intressant att jag gjorde det. Bra pga att jag förstod att det här var mer ett tillbehör än en egen rätt vilket gjorde att jag stekte ett par skivor fläskkarré till vilket passade mycket bra ihop med den mulliga kålroten. Och intressant pga att Hugh satte igång tankar hos mig om hur jag ser på vegetarisk mat som sådan. Att det känns knäppt att bara servera lite tärnad kålrot till middag samtidigt som jag under en lång period ätit amen typ bara en köttbit. Han har fått mig att tänka och omvärdera vegetarisk mat och för det älskar jag Hugh. (Men det kan också vara så att den här ömheten jag känner i min kropp samt de sentimentalt tårade ögonen beror på ofattbar sömnbrist men jäjä. Nu älskar jag Hugh och låter det vara så.)

/Erika

Chachouka part deux

För några veckor sedan gjorde jag den här ljuvliga paprikagrytan/röran. Så här skrev jag i min andra blogg om det hela:

När vi var på Kreta åkte vi upp i bergen till ett litet ställe som bara serverade mat enligt slow foodfilosofin. Det vill säga att maten tillagades långsamt och intogs långsamt. Till filosofin hör säkert också att maten är lokalt producerad osv. Det var den i alla fall där, och det var en helt igenom ljuvlig måltid. I Grön mat Vegetariskt varje dag från River Cottage hittade jag ett recept som påminde mig om den där lunchen. Det är en nordafrikansk paprika- och tomatgryta som kokas länge. Först ska löken, bara löken, fräsa försiktigt i 10 minuter, sedan adderas paprika för ett stilla stekande på minst 20 minuter. Till sist tillsätter man tomater som ska puttra svagt i ytterligare 15 minuter. Och sen ska grytan in i ugnen i 10 minuter till!

Resultatet blir en nästan overkligt smakrik rätt som passar helt perfekt som helglunch. Eller frukost, som en vän tipsade om på Instagram. Som jag förstår det finns den här rätten i lite olika varianter både i Italien, Nordafrika och Israel (och säker på fler ställen). Den äts med bröd och under lång tid.

På en filosofisk not vill jag tillägga detta: Att koka något så här länge gör något med människan. Jag som är van vid att vilja att all mat ska gå snabbt snabbt SNABBT att laga kom tillbaka till något väldigt lustfyllt i denna enkla rätt. Med risk för att låta lika flummig som fjantig så kändes hela tillredningen ursprunglig på något vis.

Om ni vill testa att laga den här rätten så har jag fulskrivit in det här.

/Erika

Rostad tomatsås

Den rostade tomatsås som utgör grunden för den risotto jag gjorde är värd att nämnas i ett eget inlägg. Såsen gör man genom att köra ett par kilo tomater i ugnen på 180 graders värme i ungefär en timme. På dem strör man finhackad vitlök, några kvistar färsk timjan och mejram om man så önskar, ringlar över olivolja samt saltar och pepprar rejält. Efter en timme doftar köket som en dröm.

De lite ihopskrumpnade tomaterna pressar man sedan genom en sil för att få bort skal och kärnor. Kvar blir då en rätt uppjackad version av passerade tomater som enligt Hugh är en stöttepelare i hans kök på River Cottage. Han tipsar om att man kan låta såsen reducera lite efter att man gjort purén av tomaterna. Beroende på tomatsort blir smaken och konsistensen olika och jag tror, så här i efterhand, att jag borde ha gjort just det. Men slarvig som jag är hade jag inte läst det här tipset utan körde bara på. Resultatet blev fabulöst hur som helst men när jag tänker på att jag hade kunnat få den ännu mer smakintensiv så känner jag bara oh yes! Gärna det!

/Erika

Förlorat ägg på rostat bröd

Jag älskar pocherade ägg, men jag är inte direkt någon mästare på att tillaga dem. Så klart jag ville testa Hugh Fearnley Whittingstalls recept på Förlorat ägg på rostat bröd. På många sätt är det här troligen kokbokens enklaste recept, vi pratar om två ingredienser i princip, ägg och bröd. Men här är det tekniken som är det viktigaste. Mitt ägg blev kanske inte perfekt, men det var definitivt ett fall framåt. Det jag lärde mig var att ägget ska vara färskt och rumstempererat, att vattnet ska stormkoka innan man rör upp en virvel i det och att man ska stänga av värmen och sätta på locket så fort man hällt i ägget. Och som sagt, det funkade. Hyfsat i alla fall. Kolla bara. Ganska likt ändå. Och så gott! (Stek brödskivan i smör för bästa resultat).



/Karin

Pasta med kål, vitlök och chili #2

Precis som Erika har jag lagat pasta med kål, vitlök och chili. Fast för mig blev det kanske inte så likt hur det var tänkt, för jag hade varken grönkål eller savoykål, ingen gul lök och ingen parmesan. Ersatte med spetskål, rödlök och gruyère, och det kan jag meddela funkade finfint. 

I all sin enkelhet var det här en god söndagslunch, men det jag kanske uppskattade allra mest var hur lättlagad den var. 

/Karin

Chiligryta med pintobönor

Sen min entusiastiska start med Hugh Fearnley-Whittingstalls kokbok har jag haft svårt att komma vidare. Jag har en mental lista med recept jag vill testa, men det har liksom inte blivit av. Och det har alltså inte med kokboken att göra, det finns så många recept jag vill testa, utan beror på en massa andra faktorer. Allt från att min familj i ärlighetens namn nog inte är lika sugna på vegetariskt som jag, till brist på tid och energi och att jag alltid verkar sakna några mer avgörande ingredienser när tillfällena ändå uppenbarar sig. Men nu äntligen har det kanske lossnat lite grann. 

I lördags testade jag receptet på chiligryta med pintobönor som diskuterats här i bloggen. Jag lyckades aldrig få tag på pintobönor utan valde istället att använda blandade bönor, men i övrigt gjorde jag inga avsteg från receptet. 

Precis som i Chachouka-receptet handlar det även här om ganska få ingredienser (lök, zucchini, hela burktomater, bönor, paprika och diverse smaksättningar) som ska tillagas långsamt. Det är inte jättemycket jobb, men det är inget man svänger ihop på en kvart heller. Det som gör det här receptet till en fin smakupplevelse, vilket det verkligen är, tror jag mycket är alla de olika smakerna som ingår: grön chili, vitlök, spiskummin, cayennepeppar, kryddpeppar och färska kryddor (koriander, oregano och persilja) framför allt, men även en skvätt rött vin som känns mycket lyckad i sammanhanget. 

Till skillnad från hur jag brukar göra provsmakade jag inte den gröna chilin utan öste bara på med den mängd som stod i receptet (om än enligt den lägre angivelsen) och det blev rätt rejäl styrka i den, men jag tyckte mest att det var gott. Jag serverade den med citronguacamolen från samma kokbok och nachos, vilket funkade bra. Nästa gång (för det kommer absolut att bli en nästa gång med det här receptet) ska jag ha mer koriander till, och kanske hemgjorda tortillas istället? Eller rött ris. 

/Karin

Men alltså mitt blomstrande språk

Jag sitter här och skrockar åt mig själv. Är det en liten enkelspårig florist som flyttat in i min hjärna och mina fingrar? I de senaste inläggen har jag nämligen blivit lite tjatig har jag upptäckt. Eller vad sägs om bla bla bla för att få smakerna att blomma ut ... bla bla bla som gör att smakerna blommar ut så föredömligt ... bla bla bla fina smaker som tillåts blomma ut helt. Det är tydligen utblommade smaker i den här kokboken. Om ni frågar mig. 

Tomat- och mozzarellarisotto

Jamen ja. Ja ja ja. Jag älskar Grön mat: vegetariskt varje dag från River cottage. Jag gör det. Jag brukar ju generellt sett bli rätt förtjust i alla de kokböcker vi valt till den här klubben men jag vet inte ... det är som att jag har haft ett uppdämt behov av att laga vegetariskt? Det är i alla fall med en svindlande hastighet jag lagar rätter ur den här boken och hittills har jag inte blivit besviken en enda gång.

Generellt sätt skulle jag säga att smakerna är enkla och otroligt fina. Tillagningstiderna är ofta ganska långa (eller långa och långa allt är väl relativt) men det beror på att allt ska få ta den tid det tar för att få smakerna att blomma ut. För själva tillagningen är okomplicerad och med få moment.

Med det sagt så lagade jag den här un-der-bara tomat- och mozzarellarisotton. Första försöket fick dock avbrytas när jag insåg att jag inte hade förberett den rostade tomatsås som man får se som nyckelingrediens till hela rätten. Det är liksom den som är tomaten i receptnamnet. Men när jag hade gjort den där tomatsåsen så var även denna rätt enkel att laga.

Det här är basically en risotto som man smaksätter med en tomatsås (som är gjort på rostade tomater och vitlök) och sedan tärnar ner mozzarella i. Den serveras med massor av god olivolja, någon näve ruccola och nymald svartpeppar på toppen och gudars vad det vattnas i munnen på mig nu när jag bara skriver om den. För den blev precis så god som det låter (och ser ut). Åter igen är det fina, enkla men fullt utslagna smaker som möter gommen och jag dör på sån här mat just nu. Det är liksom okomplicerad mat i sin rakaste och mest välsmakande form. Och jag älskar det.

/Erika

Wrap med refried beans

Den här veckan testade jag att laga refried beans. Det är en enkel bönröra med en lök-, vitlök- och chilibas som man sauterar under lång tid innan en burk med bönor adderas. Dessa mosar man efter att de har blivit varma. Som smaksättare kryddar man med cayennepeppar och rökt paprikapulver. Sedan serverar man bönröran till nachos, tortillas eller pitabröd med de tacotillbehör man själv gillar.

Och alltså. Alltså! Så fruktansvärt gott. Det här var så gott att jag till och med har lagat den två gånger på en vecka! Min syster var här i går och vi kom fram till att vi nu, i och med detta recept, har hittat en värdig medspelare till hennes GRYMMA pico de gallo och guacamole.

Grejen med bönröran, som är vansinnigt enkel att göra, är det här rökta paprikapulvret. Utan det skulle jag säga att det är en helt okej röra. Men den rökiga, mulliga, smaken som pulvret adderar är helt beroendeframkallande. För mig, ska jag kanske tillägga. Sen är det också av stor vikt att man saltar som tusan. Vid det första tillfället blev jag rädd att jag hade översaltat men i och med att tillbehören är ganska saltkrävande (som gräddfil och avocado) så visade det sig att mitt ymniga saltande inte var några som helst problem.

Jag har dessutom testat att äta den här röran med både nachochips och i pitabröd och oh em ge vad gott det var att äta sånt här i bröd. Kanske kan det vara värsta hiten att göra det med den vanliga svenne-tacofärsen också? Värt att testa i alla fall.

/Erika

Pasta med kål, vitlök och chili

Jag har faktiskt hunnit lagat ännu en pasta ur Hughs kokbok. Den här enkla rätten påminner i sin bas om en klassisk musselpasta där man sauterar lök, vitlök och chili i rikligt med olivolja, men istället för att addera ett nät med vongole skjutsar man i några stånd grönkål mot slutet. Just grönkål är något som jag har varit sugen på att testa att laga länge. Trenden i USA med kale (som det heter där) har inte undgått mig. Där används superkålen i smoothies, sallader och allt man kan tänka sig till skillnad från i Sverige där grönkålen oftast bara dyker upp som en stuvad historia på somliga julbord.

Precis som i de andra rätterna jag lagat ur kokboken är ingredienslistan ovanligt kort. Det är liksom inget mer än lök, vitlök, chili och grönkål. Löken ska också som i tidigare recept tillagas långsamt och under lång tid. Jag antar att det är den relativt låga temperaturen och de här tio minuterna som den ska steka som gör att smakerna blommar ut så föredömligt. För smakerna är mild och söt lök, ett litet sting av chilin och så sältan som finns i pastan och kålen. Kålen tillagas nämligen genom att den åker ner i pastavattnet när det återstår tre minuter av koktiden.

Även det här var en mycket god pasta. Den var enkel att tillaga, hade långsam tillagningstid vilket gjorde att alla smakerna kom till sin rätt. Och den trendiga kalen då? *I loved it!* Nej, ska jag vara helt ärlig så smakade den inte så himlarns mycket. Vilket passade den här rätten väldigt bra i och för sig. Men jag känner mig inte på något vis klar med den här grönkålen. Jag vill testa mer! Är det någon som har något recept på grönkål som ni kan dela med er av?

/Erika

Pasta med fänkål, rucola och citron

För några veckor sedan blev vi i Kokboksklubben intervjuade av en reporter från P1-programmet Meny. Hon hade läst vår blogg och tyckte om hela idén med att ha en bokklubb där man läste kokböcker istället för vanliga böcker. Precis som vi då alltså. Upplägget för intervjun var att hon (reportern) kom hem till mig, var med när jag förberedde en lunch och alltså lagade en rätt ur vår nuvarande kokbok och sedan satt med när vi i klubben sågs för en avstämning. Jag ber om att få återkomma till själva intervjun för det finns några bilder från tillfället som jag vill dela med mig av.

Till lunch denna dag valde jag att laga en pasta ur Grön mat ... där man steker fänkål och en tunt skivad vitlöksklyfta långsamt och under lång tid som man sedan rundar av med creme fraiche och smaksätter med rivet citronskal. Och i all sin enkelhet var det en fantastisk rätt. Enkla, fina smaker som tillåts blomma ut helt. Ruccolan som man adderar i slutet och låter slakna tillförde kanske inte så väldigt mycket förutom ett trevligt grönt inslag och det ska man inte heller underskatta. Kan hända hade jag saltat pastan en aning för lite? Det är lätt hänt att man glömmer något under sådana här ovanliga omständigheter: jag har väl aldrig förr lagat mat med en radiomikrofon vid grytan.

Jag gillade den här pastan så mycket att jag faktiskt redan lagat den en gång till. Det är ett mycket gott betyg.

/Erika

Palsternacks- och ingefärssoppa

Som första recept från Grön Mat valde vi att laga en soppa som såg så spännande ut. En soppa med palsternacka, ingefära och massor av kryddor i.
Det var kardemumma, cayenne, färsk ingefära, spiskummin... yum yum yum. Allt sånt jag gillar. Med måtta...
Soppan ska serveras med en yoghurt eller lite ringlad vispgrädde, och det behöver den. Jisses vad spicy! Eller inte stark sådär att man där, bara väldigt mycket stickig ingefärssmak - vet ni vad jag menar? och jag som älskar ingefära.

Förutom det var receptet bra - enkelt och lätt att följa. Lite väl lång ingredienslista kanske man kan tycka, men gott. Men glöm för all del inte den där mildrande yoghurten!

Jag gillar verkligen upplägget på Hugh Fearnley-Whittingstalls bok. Och jag gillar verkligen honom, och har följt River Cottage i många år.
Som en första observation kan jag dock tycka att det är lite väl många recept. Dom drunknar liksom i varandra. Det känns som att det borde finnas många bra guldkorn där i, som försvinner i mängden. Och då är det ju så bra att ha en Kokboksklubb som man kan inspireras av!

Nästa recept att testa blir nog chiligryta med pintobönor - om jag kan lista ut vad pintobönor är...

Vår nya kokbok! Grön mat: vegetariskt varje dag från River Cottage

Vi har alltså redan hunnit sätta tänderna i vår nya kokbok! Valet föll denna gång på Grön mat : vegetariskt varje dag från River Cottage. Det känns som en lovande start där jag redan har hunnit laga tre recept. Jag vet inte riktigt vad som hände? Men uppenbarligen var suget efter att laga vegetariskt mycket stort hos mig.

Hemma hos oss äter vi rätt ofta vegetariskt. Det beror på att min syster är strikt vegetarian och att min bror med familj är såna där fisk-veggisar (dom äter alltså inte rött eller vitt kött). För några år sedan var även min man vegetarian, och jag hobbyveggo (eftersom jag inte kunde släppa helt taget om kött så som kallskuret). Jag har dessutom gett ut en vegetarisk kokbok! Vi har en arsenal med favoritrecept men är också i stort behov av ny inspiration. Att vi dessutom befunnit oss i en seriös köttfixering de senaste två åren (säkerligen influerad av senaste årens gi, lchf, stenåldersdieter som varit så allena rådande i trendväg) bidrar till längtan efter något annat. Efter grönsaker.

Grön mat är, vid en första anblick, en tjock bok med ma-ha-hassor av recept. Nästan för många? Efter en noggrannare genombläddring och invikningar av sidor med lockande recept blev boken desto rimligare. Nu ser jag verkligen fram mot att laga mer ur Hugh Fearnley-Whittingstalls inspirerande kokbok.

/Erika