Att gränsen för min kärlek till den här kokboken skulle komma vid ett fiskrecept är kanske inte det mest förvånande som hänt mig här i livet. Att jag valde att tillaga fisk däremot = mycket förvånande. För trots att jag snart blir 38 år så gillar jag inte fisk. Man skulle nog till och med kunna säga att jag hatar fisk? Men det gör jag inte. Säger det alltså för det låter inte bra. Men det är så jag känner.
I alla fall.
Här om dagen lagade jag Per Morbergs fiskpudding och till min stora förvåning (jag kör tydligen mycket på förvåning i det här inlägget) tyckte jag att det blev rätt gott. Trots torsk i anrättningen. Nu dränkte jag visserligen in varje tugga med rejält med smält smör och säg något som inte blir gott med rejält med smör liksom men ändå. Jag åt fisk och jag dog inte. För det ska herr Morberg ha rejält med beröm.
Det som gör att min crush på kokboken gått över är att det här var ett väldigt omständligt och tidsmässigt utdraget recept. Först skulle riset (det rundkorniga som alltså är grötris fick jag googla mig till i affären vid den smått överväldigande rishyllan) kokas med salt och smör i tio minuter. Sen skulle riset kokas med mjölk i jag vet inte hur många minuter. Sen skulle det svalna. Sen skulle det blandas med fisk och ägg och dill och SEN köras i ugnen i hundra år till. Amen ni hör ju.
Så mycket jobb för att äta fisk? Nja. Skulle inte tro det. Trots att det var rätt gott.
//Erika
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar