Lammstek och ratatouille

I helgen lagade jag, precis som Elisabeth, lammstek. Hade dock stora problem med en av anvisningarna, nämligen att lammet skulle stekas under plastfolie på 130 grader. På mitt paket stod det att folien tålde 0-40 grader, kändes inte helt perfekt. Googlade lite och vände mig till Facebook också men kom inte fram till något entydigt svar så det slutade med att jag fegade ur och lagade helt utan folie. I övrigt följde jag receptet.



Resultatet blev lite torrt, men ändå gott. Ska forska vidare om plastfolie och göra om steken nån mer gång, helt klart. Så otroligt lättlagat ju, det enda som krävs är att man håller sig hemma egentligen, eftersom den tar sex timmar att laga.

Jag gjorde alltså ratatouille till, vilket passade väldigt bra. Om man kollar i kokboken på annat håll kan man läsa på sidan med receptet på mandelpotatiskross att den är "nästan ett måste" som tillbehör. Dock står detta inte i receptet på själva lammsteken, vilket känns lite märkligt. Hur som helst orkade jag inte göra potatisen också. Men ratatouillen var fantastiskt god, det var vi helt överens om allihopa (hade lite middagsgäster), utom femåringen som inte ens ville smaka.



Och med lite mise-en-place var den inte så jobbig att tillaga heller. Allt som allt, en ganska lyckad söndagsmiddag. Och definitivt utanför bekvämlighetszonen.

/Karin

Musslor och lamm...

Det har ju varit lite stiltje från min sida här på bloggen på sistone. Har haft lite dåligt samvete gentemot mina två klubbkompisar.
Min egen analys av stiltjen kom fram till att den berodde på två saker:
1. vi har Linas Matkasse och därmed inte så mycket "fria dagar" att laga vad vi vill på.
2. de flesta recepten i boken känns ganska komplicerade och inte sådär supermånga som tilltalar mig.

I lördags var vi dock hemma hos kompisar och lagade mat och då passade vi på! Vi smällde till med att laga hela två recept från boken på en gång.

Den första var de gratinerade musslorna som jag såg att Erika och lagat. My god vad goda!
Vi körde rakt enligt receptet, och vi var fyra vuxna. Ganska stor förrätt, men vi tömde fatet...

Till varmrätt tillagade vi den konfiterade lammsteken som stod i ugnen och göttade sig i fem timmar... ojojoj vilket mört kött.
I boken står ju som mina klubbkompisar redan nämnt inga förslag på tillbehör, så vi åt en enkel sallad med pinjenötter, fikon, och halloumi.

Väldigt gott allting, men förrätten tog nog priset.

Moules gratinées trois

Jo, jag har också lagat moules gratinées. Och på samma dag som Erika. Vad är oddsen? Jag tror inte det är fusk att låta någon annan laga, för det gjorde jag med. Mina två vänner visste inte ens om att de hjälpte kokboksklubben. Möjligen var detta lite lömskt, men jag tror knappt de misstycker för vi tyckte alla tre att musslorna var helt ljuvliga. Och jag tyckte det var skönt att få hjälp att kolla så musslorna var ok av min ena kompis för att laga musslor är inget jag gör dagligdags.


Men kanske blir det oftare framöver, för åh, så goda! Det tål att upprepas, så goda var de. Tror minsann vi använde så mycket smör som det skulle vara också. Rätt lättlagade var de tyckte jag nog, bortsett från att det blir många moment: skölja och rensa musslorna, koka dem, blanda smöret, rensa musslorna igen, bre på smöret, gratinera.


Men klart värt. En bit surdegsbaguette till så blir man mätt som en plätt.

/Karin

Moules gratinées

Till middag idag lagade min man Moules gratinées. Vi har väl inga regler som säger att det inte lika gärna kan vara partnern som lagar? Jag åt och njöt i alla fall för jisses vilka goda musslor!

Min reflektion över receptet är samma som jag noterat tidigare: ingredienslistan stämmer liksom inte riktigt överens med verkligheten.

Att ha två kilo musslor till en förrätt för fyra personer är lite överdrivet tycker jag. Vi gjorde rätten med ett kilo musslor och det räckte gott och väl som huvudrätt åt oss. Då åt vi i och för sig bröd till. Att det dessutom är 300 gram smör känns också onödigt mastigt. Det hade räckt med cirka 100 gram kanske? Nästa gång blir det definitivt mindre smör för att minska Lypsyleffekten runt munnen. Kanske adderar jag lite av spadet som man annars häller bort? Det blir nog inte så dumt. Hur som helst så var detta ett himla gott recept. Jag kommer garanterat göra rätten fler gånger! Många fler gånger.

//Erika

En besvikelse

Har lagat den första besvikelsen från Mina smaker från Provence: köttgryta från Camargue. Det lät och såg så lovande ut. Ja, jag var helt övertygad om att det skulle smaka fantastiskt ända fram tills jag faktiskt smakade på den. Eller ja, jag hade en liten förtroendesvacka mitt i också när den såg alldeles sörjig ut, men den klarnade upp och såg rätt fin ut när den var färdig.


Och hela konceptet kändes bra. För det första, en gryta. Jag älskar grytor. (På hösten iaf). För det andra, en NY gryta, behöver utöka min grytrepertoar från de tre jag växlar mellan (boeuf bourginon, viltkalops och chili), Och för det tredje, allt-i-ett! Riset i grytan, kan det bli bättre? Det finns något oemotståndligt med rätter som är tillräckliga i sig själva kan jag tycka. Som en bonus var det dessutom rött fullkornsris i grytan, kändes himla nyttigt.

Men, nej. Den var lätt att laga, som ju grytor ofta är, spred en trivsam doft under tiden, men smaken var i bästa fall ordinär, i sämsta fall rentav tråkig. Och köttet! Såå segt. Förstörde hela middagen tyckte jag. (Maken tyckte framför allt det var smaken som var den stora besvikelsen). I ärlighetens namn är det ju rätt stor chans att det inte var själva receptet som var problemet med köttet. Det kan vara kvaliteten på köttet som var risigt. Eller så skar jag upp det knasigt. Eller, och isf var det ju faktiskt kokboken som ställde till det, så var det för kort koktid.


Och kanske börjar det också kännas lite tjatigt med smaksättningen, det är rosmarin, timjan och lagerblad i vart och vartannat recept tycker jag. Sammantaget kommer jag INTE att laga den här rätten igen. Synd.

/Karin

Cassoulet saucisse à la campagne

Dra åt fanders vilken god gryta! Igår var det min tur att testa Danyels Cassoulet saucisse à la campagne och det blev en riktigt smakfest.

Den blev inte lika snygg som hans, så klart. Jag misstänker att han brassat på korvarna lite extra i efterhand för de där grisrosa korvarna som jag har i min gryta (lagade på pricken efter Danyels recept) är inte så vackra.

Nej, det är inte något fel på smakerna i rätten men de olika momenten hade avskräckt mig om det inte vore för att jag är med i den här kokboksklubben. Jag gillar visserligen utmaningar i köket men att behöva confitera tomater ena dagen och sen ugnsbaka körsbärstomater nästa dag ... nej, det är jag lite för lat för. Egentligen.

Men nu är jag bara glad och tacksam över att jag har lagat rätten, med alla moment. På Karins inrådan var jag noga med mice-en-placen så allt gick snabbt och smidigt. Nästa gång tror jag dock att jag fubbar lite och använder en burk hela tomater som jag pimpar med lite råsocker istället för de confiterade tomaterna. Jag tycker nämligen att de försvann när de landade i grytan som domineras helt av smaken från salsiccian.

Men de confiterade tomaterna var goda. Urgoda. Kanske kan man servera dem vid sidan om?

En sista grej: Gillade verkligen att grytan inte skulle koka så länge. Grönsakerna var ljuvligt spänstiga.

//Erika

Gnocchi med karljohansvamp

Jag fastnade för Gnocchi med karljohansvamp (Gnocchi aux cèpes) som en rätt som skulle kunna funka även en vardag, annars är det mer helgprägel på många recept tycker jag. Det stod också i receptet att man kunde förbereda degen och sen spara den i kylen upp till en vecka, så det gjorde jag. Förberedde den dagen innan alltså. Kokte mandelpotatis, tillsatte mjöl och ägg, knådade. Det ska sägas att jag överkokte mandelpotatisen rätt rejält (inte en ingrediens jag brukar använda), höftade friskt på mängden mjöl framför allt och knådade kanske hälften av de tio minuter som angavs i receptet.


Dagen efter var det dags att tillverka gnocchi! Konstaterade att degen var ganska... lös. Men kl 18 är det lite grann för sent att hitta på nån annan middag så det var bara att köra på. Degen var verkligen jättesvår att hantera jämfört med när jag gjort gnocchi förut. Och kladdig. Jag gillar inte alls att bli kladdig om händerna så det var ingen picknick att rulla ut degen, forma till gnocchis och släppa ner dem i kokande vatten.


Formen på gnocchisarna såg minst sagt hemgjord ut. Inte sådär rustikt härligt utan mer slarvigt och fult. Och på nåt mysko sätt kändes det som att de blev större också, så de såg dessutom helt uppsvällda ut. Men sen, stekta med bacon, blancherad schalottenlök, lagerblad, rosmarin och timjan - så goda!


(egentligen skulle det vara sidfläsk och steklök, men det fick jag inte tag på. Vad är egentligen skillnaden på sidfläsk och stekfläsk?). Lite parmesan funkar till tycker jag, som älskar parmesan, men det är inget måste. Kanske är det t o m helt "fel". Men vem bryr sig. (Håller med Erika om detta f ö, man vill gärna ha lite tips om tillbehör till maten).

/Karin

PS ber om ursäkt för fulbilderna, slut på batteri i kameran. DS