Carbonara med rökt makrill

Av alla himla recept i vår nya kokbok så väljer min man att laga en rätt som redan på papper låter så vidrig att jag typ dör. Carbonara med rökt makrill? Yuck! Ja, varsågoda. Här får ni en inblick i hur det kan gå till hemma hos oss när middagar ska planeras. För vi är två som delar på matlagningen och vi har en rätt enkel regel som säger att man inte får lägga sig i / kritisera den andres val och smak. Då kan det bli så här: att det lagas en rätt som innehåller cirka allt som jag inte tycker om: rökt, fisk, alltså rökt fisk, rosmarin och ägg. Eller, jag älskar ägg men blir oftast hemskt illamående av att äta det.

Att jag ska bedöma denna rätt objektivt är med andra ord omöjligt. För mig var den precis så orimiligt äcklig som jag på förhand hade gissat mig till. Den rökta fisken innehöll massor av småben. Äggstanningen blev överkokt och gjorde mig illamående. Zucchinin smaklös. Rosmarinen adderade en kvalmighet som bet sig kvar.

Nej. Laga inte denna rätt. För guds skull.

/Erika

Ps. Ulfs kommentar efter måltiden var att det inte fanns något dolt budskap till mig i hans menyval (försmådd tror jag vad jag vill om det) samt att vi inte heller för hans skull behövde laga den här rätten igen. Barnen vägrade äta något annat än pastapennorna som inte hade varit i närheten av såsen. Stoltheten jag kände över detta. Stoltheten.