Rostad tomatsås

Den rostade tomatsås som utgör grunden för den risotto jag gjorde är värd att nämnas i ett eget inlägg. Såsen gör man genom att köra ett par kilo tomater i ugnen på 180 graders värme i ungefär en timme. På dem strör man finhackad vitlök, några kvistar färsk timjan och mejram om man så önskar, ringlar över olivolja samt saltar och pepprar rejält. Efter en timme doftar köket som en dröm.

De lite ihopskrumpnade tomaterna pressar man sedan genom en sil för att få bort skal och kärnor. Kvar blir då en rätt uppjackad version av passerade tomater som enligt Hugh är en stöttepelare i hans kök på River Cottage. Han tipsar om att man kan låta såsen reducera lite efter att man gjort purén av tomaterna. Beroende på tomatsort blir smaken och konsistensen olika och jag tror, så här i efterhand, att jag borde ha gjort just det. Men slarvig som jag är hade jag inte läst det här tipset utan körde bara på. Resultatet blev fabulöst hur som helst men när jag tänker på att jag hade kunnat få den ännu mer smakintensiv så känner jag bara oh yes! Gärna det!

/Erika

Förlorat ägg på rostat bröd

Jag älskar pocherade ägg, men jag är inte direkt någon mästare på att tillaga dem. Så klart jag ville testa Hugh Fearnley Whittingstalls recept på Förlorat ägg på rostat bröd. På många sätt är det här troligen kokbokens enklaste recept, vi pratar om två ingredienser i princip, ägg och bröd. Men här är det tekniken som är det viktigaste. Mitt ägg blev kanske inte perfekt, men det var definitivt ett fall framåt. Det jag lärde mig var att ägget ska vara färskt och rumstempererat, att vattnet ska stormkoka innan man rör upp en virvel i det och att man ska stänga av värmen och sätta på locket så fort man hällt i ägget. Och som sagt, det funkade. Hyfsat i alla fall. Kolla bara. Ganska likt ändå. Och så gott! (Stek brödskivan i smör för bästa resultat).



/Karin

Pasta med kål, vitlök och chili #2

Precis som Erika har jag lagat pasta med kål, vitlök och chili. Fast för mig blev det kanske inte så likt hur det var tänkt, för jag hade varken grönkål eller savoykål, ingen gul lök och ingen parmesan. Ersatte med spetskål, rödlök och gruyère, och det kan jag meddela funkade finfint. 

I all sin enkelhet var det här en god söndagslunch, men det jag kanske uppskattade allra mest var hur lättlagad den var. 

/Karin

Chiligryta med pintobönor

Sen min entusiastiska start med Hugh Fearnley-Whittingstalls kokbok har jag haft svårt att komma vidare. Jag har en mental lista med recept jag vill testa, men det har liksom inte blivit av. Och det har alltså inte med kokboken att göra, det finns så många recept jag vill testa, utan beror på en massa andra faktorer. Allt från att min familj i ärlighetens namn nog inte är lika sugna på vegetariskt som jag, till brist på tid och energi och att jag alltid verkar sakna några mer avgörande ingredienser när tillfällena ändå uppenbarar sig. Men nu äntligen har det kanske lossnat lite grann. 

I lördags testade jag receptet på chiligryta med pintobönor som diskuterats här i bloggen. Jag lyckades aldrig få tag på pintobönor utan valde istället att använda blandade bönor, men i övrigt gjorde jag inga avsteg från receptet. 

Precis som i Chachouka-receptet handlar det även här om ganska få ingredienser (lök, zucchini, hela burktomater, bönor, paprika och diverse smaksättningar) som ska tillagas långsamt. Det är inte jättemycket jobb, men det är inget man svänger ihop på en kvart heller. Det som gör det här receptet till en fin smakupplevelse, vilket det verkligen är, tror jag mycket är alla de olika smakerna som ingår: grön chili, vitlök, spiskummin, cayennepeppar, kryddpeppar och färska kryddor (koriander, oregano och persilja) framför allt, men även en skvätt rött vin som känns mycket lyckad i sammanhanget. 

Till skillnad från hur jag brukar göra provsmakade jag inte den gröna chilin utan öste bara på med den mängd som stod i receptet (om än enligt den lägre angivelsen) och det blev rätt rejäl styrka i den, men jag tyckte mest att det var gott. Jag serverade den med citronguacamolen från samma kokbok och nachos, vilket funkade bra. Nästa gång (för det kommer absolut att bli en nästa gång med det här receptet) ska jag ha mer koriander till, och kanske hemgjorda tortillas istället? Eller rött ris. 

/Karin

Men alltså mitt blomstrande språk

Jag sitter här och skrockar åt mig själv. Är det en liten enkelspårig florist som flyttat in i min hjärna och mina fingrar? I de senaste inläggen har jag nämligen blivit lite tjatig har jag upptäckt. Eller vad sägs om bla bla bla för att få smakerna att blomma ut ... bla bla bla som gör att smakerna blommar ut så föredömligt ... bla bla bla fina smaker som tillåts blomma ut helt. Det är tydligen utblommade smaker i den här kokboken. Om ni frågar mig. 

Tomat- och mozzarellarisotto

Jamen ja. Ja ja ja. Jag älskar Grön mat: vegetariskt varje dag från River cottage. Jag gör det. Jag brukar ju generellt sett bli rätt förtjust i alla de kokböcker vi valt till den här klubben men jag vet inte ... det är som att jag har haft ett uppdämt behov av att laga vegetariskt? Det är i alla fall med en svindlande hastighet jag lagar rätter ur den här boken och hittills har jag inte blivit besviken en enda gång.

Generellt sätt skulle jag säga att smakerna är enkla och otroligt fina. Tillagningstiderna är ofta ganska långa (eller långa och långa allt är väl relativt) men det beror på att allt ska få ta den tid det tar för att få smakerna att blomma ut. För själva tillagningen är okomplicerad och med få moment.

Med det sagt så lagade jag den här un-der-bara tomat- och mozzarellarisotton. Första försöket fick dock avbrytas när jag insåg att jag inte hade förberett den rostade tomatsås som man får se som nyckelingrediens till hela rätten. Det är liksom den som är tomaten i receptnamnet. Men när jag hade gjort den där tomatsåsen så var även denna rätt enkel att laga.

Det här är basically en risotto som man smaksätter med en tomatsås (som är gjort på rostade tomater och vitlök) och sedan tärnar ner mozzarella i. Den serveras med massor av god olivolja, någon näve ruccola och nymald svartpeppar på toppen och gudars vad det vattnas i munnen på mig nu när jag bara skriver om den. För den blev precis så god som det låter (och ser ut). Åter igen är det fina, enkla men fullt utslagna smaker som möter gommen och jag dör på sån här mat just nu. Det är liksom okomplicerad mat i sin rakaste och mest välsmakande form. Och jag älskar det.

/Erika

Wrap med refried beans

Den här veckan testade jag att laga refried beans. Det är en enkel bönröra med en lök-, vitlök- och chilibas som man sauterar under lång tid innan en burk med bönor adderas. Dessa mosar man efter att de har blivit varma. Som smaksättare kryddar man med cayennepeppar och rökt paprikapulver. Sedan serverar man bönröran till nachos, tortillas eller pitabröd med de tacotillbehör man själv gillar.

Och alltså. Alltså! Så fruktansvärt gott. Det här var så gott att jag till och med har lagat den två gånger på en vecka! Min syster var här i går och vi kom fram till att vi nu, i och med detta recept, har hittat en värdig medspelare till hennes GRYMMA pico de gallo och guacamole.

Grejen med bönröran, som är vansinnigt enkel att göra, är det här rökta paprikapulvret. Utan det skulle jag säga att det är en helt okej röra. Men den rökiga, mulliga, smaken som pulvret adderar är helt beroendeframkallande. För mig, ska jag kanske tillägga. Sen är det också av stor vikt att man saltar som tusan. Vid det första tillfället blev jag rädd att jag hade översaltat men i och med att tillbehören är ganska saltkrävande (som gräddfil och avocado) så visade det sig att mitt ymniga saltande inte var några som helst problem.

Jag har dessutom testat att äta den här röran med både nachochips och i pitabröd och oh em ge vad gott det var att äta sånt här i bröd. Kanske kan det vara värsta hiten att göra det med den vanliga svenne-tacofärsen också? Värt att testa i alla fall.

/Erika