Pocherad kyckling med fläsk och linser

Nigellas kök är verkligen inte en snitsig kokbok med tjusiga uppläggningar eller avancerade smakkombinationer. De rätter jag lagat hittills har verkligen haft en air runt sig av vardagsmat. Och det är verkligen inte något fel med det. Tvärt om. Det känns som att de flesta kokböcker jag köper annars främst består av restaurangmat – och det är verkligen inte något fel på det heller men det är ändå skönt med en kokbok som Nigellas: där man får inspiration till vardagsmaten.

Det här receptet är inte något undantag. En soppgryta med morötter och linser som smaksätts med torkad mynta, senap och rivet skal av en citron. Just smaksättningen känns uppfriskande ovanlig. Jag vet inte när jag använde mynta i maten senast? Om jag inte ätit libanesiskt vill säga. Eller druckit en mojito.

För att speeda upp tillagningen lite valde jag att filea kycklingen innan pocheringen samt att använda gröna linser på burk istället för torkade. Det funkade helt strålande bra. Nästa gång (för jag kommer att laga den igen) ska jag se till att spara lite av det rivna citronskalet och addera precis innan servering för att få en tydligare touch av citron. Eftersom man steker skalet tillsammans med bacon och ... ja, alla övriga ingredienser försvinner fräschören lite. Jag tror också att rätten kommer att kännas modernare om man adderar citronen sist.

Smakmässigt är det inte någon sensation man bjuds på. Men det är rejält och oknusslat. Och ibland är det ju just det man längtar efter.

//Erika

Pilgrimsmusslor med thaidoftande ärtpuré 2

Nu har jag också gjort Nigellas pilgrimsmusslor med thaidoftande ärtpuré men för mig blev det inte någon hit alls. Det kan ju bero på att gröna ärtor är bland det äckligaste jag vet i hela världen. Jag vet – jag måste ju vara helt dum i huvudet som fick för mig att jag skulle göra just det här receptet men det lät ju så sabla gott. Plus att jag åt en helt ljuvlig grön-ärtsoppa på Niklas Ekstedts krog 1900 för inte så länge sedan. Nå väl. Den här ärtpurén smakade verkligen gröna ärtor på det där sättet som jag inte gillar, dvs den smakade Gröna Ärtor. Jag försökte dölja detta med lite mer, ännu lite mer, och ÄNNU lite mer av den gröna currypastan ... med resultatet att purén blev stark. Fruktansvärt överjäkligt stark.

Min man tyckte att rätten var helt okej, men eftersom han är en mycket empatisk person hade han svårt att njuta när han såg hur jag led.

Jag skulle säga att OM man gillar gröna ärtor så är det här en rätt smidig och piffig rätt. Jag skulle i så fall servera den som förrätt vid en finare middag. Men om man inte gillar gröna ärtor så hamnar rätten raskt på listan över saker som kan dra åt helvete. Ledsen för svordomarna men i det här fallet är de helt på sin plats.

// Erika

Chiligryta med mozzarella

Har nu testat ytterligare ett, relativt snabblagat, recept, nämligen chili med mozzarella. Maken och jag var inte riktigt överens om resultatet, jag tyckte att det var riktigt gott, medan maken tyckte det var tråkigt, på gränsen till smaklöst. Nu ska det sägas direkt att vi har två andra varianter på chili med färs som vi brukar göra och båda de är det definitivt mycket mer smak på. Å andra sidan tar de lätt mer än dubbelt så lång tid att göra. Och så är det ju ingen ost i dem! Ost och kött är ändå en fantastiskt bra kombination (första gången jag var gravid hade jag t o m en sån där gravidnoja för just den kombinationen, det blev mycket cheeseburgare, köttpizzor och köttgratänger den våren).

Det jag fastnade för i det här receptet, förutom att det skulle vara mozzarella i chilin (jag måste återkomma lite mer till det sen känner jag) var att man använder chorizo som en genväg för att få smak. Genialiskt tycker jag. I det här fallet fick jag handla på lokala coop-butiken och hittade där chorizo från Sorunda (som är rätt bra på den typ av korv man köper i vanliga butiker) och det funkade rätt bra, men jag är övertygad om att smaken skulle lyft ytterligare om jag hade haft tillgång till min favoritchorizo från Hötorgshallen (från argentinaren i hörnet). Jag ersatte kidneybönorna med svarta bönor eftersom jag inte gillar kidneybönor så värst mycket, och det funkade bra.

Men sen kommer vi till kruxet med det här receptet. Man står där och chilin är i princip klar, när man kommer på att det fanns ju även med timjan, cayennepeppar, bladpersilja och parmesanost bland ingredienserna. Man kollar en extra gång i beskrivningen, ingenting. En gång till, för säkerhets skull, men nej. Jag kollar en gång till nu när jag skriver det här för att vara riktigt säker, men det stämmer. De där ingredienserna nämns ingenstans i själva tillagningsinstruktionerna. Då undrar man ju var felet ligger, skulle de vara med överhuvudtaget? Jag gjorde så att jag i allra sista stund hade i lite cayennepeppar, resten struntade jag i och det funkade så klart, men såna missar stör mig. Jag tycker också att beskrivningarna är lite onödigt krångliga att läsa igenom, om det sen beror på typografi, layout eller att det är lite väl pratigt är svårt att säga.

Slutresultatet blev för min del klart godkänt dock, medan maken som sagt var mer tveksam. Osten då? Jo, så här skriver Nigella om detta: "Enligt gammal hävd ska en chiligryta ätas med [...] en näve riven ost som strös över ytan. I min otåliga version hackar eller river man lite mozzarella, rör ner den i grytan och låter den precis smälta". Mycket bra idé tycker jag, men "av gammal hävd"? Jag har aldrig sett ett chilirecept med ost förut, har ni? Kan det vara en brittisk grej?

Inga bilder på chilin, p g a att batteriet i kameran var slut.

Pilgrimsmusslor med thaidoftande ärtpuré

Jag har också lagat pilgrimsmusslor med asiatisk ärtpuré. Det här receptet gillade jag dock! Det gjorde också kompisarna som jag lagade och åt dem med. Återigen ett väldigt lättlagat recept. Ärtorna skulle tillagas på vanligt sätt och sen mixas med grön currypasta och crème fraiche och musslorna stekas lätt i smör och olja och sen deglacerar man pannan med lite lime. Vi hade koriander över när det serverades, enligt kokboken kan man välja mellan koriander och thaibasilika, jag skulle nog tro att det passar bättre med koriander, det känns som att thaibasilika skulle kunna ta över smaken lite väl mycket. Särskilt ärtpurén smakade riktigt, riktigt bra.


Våra pilgrimsmusslor var lite för kalla när vi stekte dem, så de fick inte någon fin stekyta, men smakade bra ändå, och sammantaget var det här ett jättebra bjudrecept. Enda invändningen var kanske att ärtorna smakade lite väl mycket och tog över från pilgrimsmusslora som ju är väldigt milda i smaken.

Receptet kan man hitta här.

Snabba schnitzlar med stekt gnocchi 2

Har nu kommit hem efter fem veckors semester och införskaffat Nigellas kök. Har lite mindre än en månad på mig innan kokboksklubbens nästa sammanträde. Man skulle ju då kunna tro att jag brinner av lust efter att laga mat efter fem veckors uteätande, har sammanlagt inte gjort mer än kokt gröt några gånger åt bebisen plus stekt biffar en gång och eggs in toast en gång, men icke. Förmodligen är det relaterat till min stora, stora ovilja att diska. Dock har jag nu tagit mig samman och lagat inte mindre än två recept ur den nya kokboken.

Det första var, inte helt oväntat kanske, samma som Erika, nämligen snabba schnitzlar med stekt gnocchi. Först en stilla undran. Skinkschnitzel, är det verkligen en styckdetalj? Jag trodde nog att det var en maträtt, enbart. Hur som helst hade de inte någon skinkschnitzel i mataffären där jag handlade, inte vad jag kunde se åtminstone, så jag köpte skinkinnanlår, vilket jag har för mig funkar fint till schnitzel. Plus att jag har läst Eating animals av Jonathan Safran Foer på semestern (läs den!) och utvecklat en stark motvilja mot att konsumera olyckliga, illa-behandlade grisar. Skinkinnanlåren var från Nibble och jag inbillar mig att de grisarna mår hyfsat, men det kanske inte stämmer?

Hur som helst, den stora poängen med det här receptet var väl just att det var så himla lättlagat. Vända köttet i mjöl och kryddor och steka det, och sen hälla i lite pressad citron i stekpannan efteråt för att fixa lite sky. Och det var absolut inget fel på smakerna, både maken och jag tyckte det smakade bra. Men kanske lite väl simpelt? Jag serverade det med stekt gnocchi som det stod i receptet (mycket bekvämt med färdigköpt gnocchi, och nästan lika gott som när man gör det själv) och sallad med ruccola och tomat (som enligt Nigella egentligen skulle serveras till kycklingschnitzeln, jag rörde ihop det lite).


För övrigt har jag bläddrat lite grann i Om jag var din hemmafru och måste säga att jag vid första anblicken hittade åtskilliga recept jag blev intresserad av att testa. Så olika kan det vara.

Snabba schnitzlar med stekt gnocci

Till sist hände det! Jag fick tummen ur och gjorde ett recept ur Nigellas Kök och yay vad gott det var. Snabbt som attan gick det också och laga. De här ljuvliga kycklingschnitzlarna panerades med mjöl och en kryddblandning bestående av en nypa vardera av kanel, muskot, kryddpeppar och cayennepeppar. Just det här att det var kryddpeppar i gjorde att smaken påminde lite om en karibisk rätt som jag alltid lagade förr om åren. Det är helt klart en pigg och ny (nåja, nygammal så) smak i det Strand-Berglundska köket.

Efter att schnitzlarna stekts reder man av stekpannan med pressad citron. Ljuvligt ihop med den milt kryddade men ändå otroligt smakrika kycklingen.

Till detta serverar man gnocci, såna där som man köper i påse i kyldisken på ICA. Men Nigella har kommit på genidraget att steka dem istället för att koka. Så gott! Frasigt på utsidan och mjukt på insidan.

Jag är, som ni märker, mycket förtjust!

Nya kokboken: Nigellas kök

Nu har Nigellas kokbok kommit! Och efter en snabb genombläddring måste jag säga att vi gjorde ett smart val som bytte. Det är verkligen många recept som verkar ursmarriga, och inte allt för komplicerade heller. Hurra!