Blomkåls- och kikärtsgryta

Som jag skrivit tidigare har jag haft lite svårt att få till provlagning av recepten i Grön mat: vegetariskt varje dag från River cottage. Nu har jag i alla fall tagit mig i kragen och testat några av de recept jag var intresserad av så här i elfte timmen av den här utvärderingsperioden. 

En söndagslunch härförleden gjorde jag blomkåls- och kikärtsgryta, ett recept jag hade rätt höga förhoppningar på. Jag gillar blomkål, jag gillar kryddorna (bland annat ingefära, koriander, spiskummin, chili, garam masala och färsk koriander), det känns som att förutsättningarna fanns där. Här får jag nog säga att resultatet inte alls levde upp till förväntningarna. Lite som Erika beskriver sin chiligryta, det var inget fel på det, men heller inget speciellt. 

Även den här rätten var rätt lättlagad, men tog tid. Många av de recept jag testat har funkat på det viset. Momenten i sig är inte så många eller svåra, men rätten ska tillagas under rätt lång tid. Jag har alls inget emot det egentligen, men märker att jag ofta inte riktigt har de praktiska förutsättningarna, det tar helt enkelt lite för lång tid i anspråk. Jag serverade den här grytan med rött ris, men den hade behövt något mer. Kanske naan, kanske raita, kanske något annat. 

/Karin

Chiligryta med pintobönor 2

Förr eller senare var det väl oundvikligt att det skulle hända? Att jag skulle göra en rätt ur kokboken som går under smeknamnet secret lover här hemma som jag inte skulle bli helt till mig över. För så ligger det till med denna vegetariska chili som Karin gjort och flera har lovebombat i kommentarerna här i bloggen. Jag blev inte jätteimponerad. Så här: det var en okej chili men den hade inget, jag svär INGET, att komma med i jämförelse med de refrieade beansen som jag gjorde för några veckor sedan.

Ska jag självrannsaka så kanske jag lät den koka lite för länge? För den där skvätten rött vin som Karin hyllade var helt försvunnen i min variant. Sen kan det så klart vara en fråga om smak också. Min man älskade den här chilin (som jag för övrigt inte gjorde med pintobönor utan med kidneybönor som tydligen ska vara en utmärkt ersättare) medan både jag och min syster hyste betydligt svalare känslor vid middagsbordet.

Nå. Det är ändå en bra rätt. Och kanske, kanske gör jag den igen pga såna starka känslor som uttrycks om den och min känsla av att kanske inte ha fått till den. Vi får se.

Detta var för övrigt det sista receptet som jag lagade ur Grön mat. En utvärdering är på ingående och sedan är det dags för nästa kokbok. Eller ska jag säga böcker? Även detta år kommer vi att laga mat ur en julkokbok. Hurra för oss!

/Erika

Förlorat ägg på rostat bröd #2

Jag är, precis som Karin, väldigt svag för pocherade ägg men har aldrig riktigt fått till den där snitsen när jag försökt att laga det hemma. Fram till i lördags vill säga. För då gjorde jag allt enligt instruktioner ur Grön mat och LÄGG AV! vilket resultat. Karin har redan beskrivit hur det går till (och genom det inspirerat mig till att också prova). Jaja som ni märker fortsätter jag att sjunga små serenader nedanför Hughs köksfönster men fan vad han är bra.

/Erika

Puylinser med dressing

Till att börja med. Avsaknaden av färsk persilja, salladslökar samt koll på koktiden under tillagningen gjorde rätten inte helt vacker att se på. Men att äta däremot = yum!

Det här är en klassisk linssallad gjord på puylinser som har en rätt speciell, kryddig och lite jordig (obs bra jordig) smak. Jag älskar dom här små sötingarna som inte är busenkla att hitta men heller inte på nivån att man måste åka till en lokal marknad i Frankrike för att få tag på. Nej, prova coops ekologiska hörna tex istället.

Linserna kokas i grönsaksbuljong som smaksatts med några klyftor vitlök och ett lagerblad. Sedan skakar man ihop en dressing gjord på olivolja, äppelcidervinäger och sån där gul stark brittisk senap, salt, peppar och lite socker.

Återigen. En enkel rätt utan en massa extra smaker som ställer sig i vägen. Helt enkelt en sån där rätt som han Hugh verkar vara rasande bra på att göra.

/Erika

Ugnsrostad ratatouille

För några kokböcker sedan gjorde jag en ungsrostad ratatouille som jag inte alls blev nöjd med. Den var alldeles för otillagad, det insåg jag redan då, och är det någon rätt som ska vara helt ihopkokad så är det väl en ratatouille? Och den här varianten som Hugh hittat på! Så hopgoggad att man faller på knock jag svär. Det finfina tricket är att man ugnsrostar grönisarna paprika, lök, zucchini och (kort reflektion: hallå? SÅ blek grönsak det där. Hur har jag kunnat ha den som favorit när det finns --->) aubergine tills de är mjuka, har reducerats och börjat brynas samtidigt som man låter en tomatsås med vitlök, timjan och lagerblad puttra på spisen. Sen blandar man ihop allt och låter de gå ihop smakmässigt i ugnen.

Igen är det här en rätt som lagas under lång tid. Grönsakerna är i ugnen i en – en och en halv timme, tomatsåsen puttrar så trevligt på i cirka 45 minuter och sedan goggar allt ihop sig i cirka tio minuter i ugnen eller tills det enligt anvisning "bubblar och doftar". Det kan vara så att jag älskar såna beskrivningar. De får mig att vilja dricka franskt rött vin, säga ohlala och sen bara äta ugnsrostad ratatouille med ett gott bröd tills jag blivit lika galen som Brigitte Bardot. Och tänk. Det var precis vad som hände här om kvällen!

/Erika

Ps. Det kändes lite fattigt att bara äta ratatouille med bröd kände jag då så jag svängde ihop en linssallad också. Men så här i efterskott: det hade räckt helt utmärkt bra med enbart ratatoiullen. Och brödet. Och vinet.

Kålrot med lök och salvia

Nämen älskar man en kokbok och detta sammanfaller med att man har cirka noll och ingen matinspiration så kan det väl hända att man råkar inleda något som kan liknas vid ett projekt i nivån "laga alla recept ur boken". Här om kvällen blev det tärnad kålrot från Grön mat som fick stekas långsamt med lök och salvia i en rejäl klick smör.

Och det blev så gott! Till och med våra ettåringar åt med god aptit.

För typ första gången läste jag kapitlets inledande text och även det där introt som finns till samtliga av Hughs (yes, vi är på förstanamnsbasis nu för tiden jag och Hugh) recept. Det var bra och intressant att jag gjorde det. Bra pga att jag förstod att det här var mer ett tillbehör än en egen rätt vilket gjorde att jag stekte ett par skivor fläskkarré till vilket passade mycket bra ihop med den mulliga kålroten. Och intressant pga att Hugh satte igång tankar hos mig om hur jag ser på vegetarisk mat som sådan. Att det känns knäppt att bara servera lite tärnad kålrot till middag samtidigt som jag under en lång period ätit amen typ bara en köttbit. Han har fått mig att tänka och omvärdera vegetarisk mat och för det älskar jag Hugh. (Men det kan också vara så att den här ömheten jag känner i min kropp samt de sentimentalt tårade ögonen beror på ofattbar sömnbrist men jäjä. Nu älskar jag Hugh och låter det vara så.)

/Erika

Chachouka part deux

För några veckor sedan gjorde jag den här ljuvliga paprikagrytan/röran. Så här skrev jag i min andra blogg om det hela:

När vi var på Kreta åkte vi upp i bergen till ett litet ställe som bara serverade mat enligt slow foodfilosofin. Det vill säga att maten tillagades långsamt och intogs långsamt. Till filosofin hör säkert också att maten är lokalt producerad osv. Det var den i alla fall där, och det var en helt igenom ljuvlig måltid. I Grön mat Vegetariskt varje dag från River Cottage hittade jag ett recept som påminde mig om den där lunchen. Det är en nordafrikansk paprika- och tomatgryta som kokas länge. Först ska löken, bara löken, fräsa försiktigt i 10 minuter, sedan adderas paprika för ett stilla stekande på minst 20 minuter. Till sist tillsätter man tomater som ska puttra svagt i ytterligare 15 minuter. Och sen ska grytan in i ugnen i 10 minuter till!

Resultatet blir en nästan overkligt smakrik rätt som passar helt perfekt som helglunch. Eller frukost, som en vän tipsade om på Instagram. Som jag förstår det finns den här rätten i lite olika varianter både i Italien, Nordafrika och Israel (och säker på fler ställen). Den äts med bröd och under lång tid.

På en filosofisk not vill jag tillägga detta: Att koka något så här länge gör något med människan. Jag som är van vid att vilja att all mat ska gå snabbt snabbt SNABBT att laga kom tillbaka till något väldigt lustfyllt i denna enkla rätt. Med risk för att låta lika flummig som fjantig så kändes hela tillredningen ursprunglig på något vis.

Om ni vill testa att laga den här rätten så har jag fulskrivit in det här.

/Erika