Kålrot med lök och salvia

Nämen älskar man en kokbok och detta sammanfaller med att man har cirka noll och ingen matinspiration så kan det väl hända att man råkar inleda något som kan liknas vid ett projekt i nivån "laga alla recept ur boken". Här om kvällen blev det tärnad kålrot från Grön mat som fick stekas långsamt med lök och salvia i en rejäl klick smör.

Och det blev så gott! Till och med våra ettåringar åt med god aptit.

För typ första gången läste jag kapitlets inledande text och även det där introt som finns till samtliga av Hughs (yes, vi är på förstanamnsbasis nu för tiden jag och Hugh) recept. Det var bra och intressant att jag gjorde det. Bra pga att jag förstod att det här var mer ett tillbehör än en egen rätt vilket gjorde att jag stekte ett par skivor fläskkarré till vilket passade mycket bra ihop med den mulliga kålroten. Och intressant pga att Hugh satte igång tankar hos mig om hur jag ser på vegetarisk mat som sådan. Att det känns knäppt att bara servera lite tärnad kålrot till middag samtidigt som jag under en lång period ätit amen typ bara en köttbit. Han har fått mig att tänka och omvärdera vegetarisk mat och för det älskar jag Hugh. (Men det kan också vara så att den här ömheten jag känner i min kropp samt de sentimentalt tårade ögonen beror på ofattbar sömnbrist men jäjä. Nu älskar jag Hugh och låter det vara så.)

/Erika

Chachouka part deux

För några veckor sedan gjorde jag den här ljuvliga paprikagrytan/röran. Så här skrev jag i min andra blogg om det hela:

När vi var på Kreta åkte vi upp i bergen till ett litet ställe som bara serverade mat enligt slow foodfilosofin. Det vill säga att maten tillagades långsamt och intogs långsamt. Till filosofin hör säkert också att maten är lokalt producerad osv. Det var den i alla fall där, och det var en helt igenom ljuvlig måltid. I Grön mat Vegetariskt varje dag från River Cottage hittade jag ett recept som påminde mig om den där lunchen. Det är en nordafrikansk paprika- och tomatgryta som kokas länge. Först ska löken, bara löken, fräsa försiktigt i 10 minuter, sedan adderas paprika för ett stilla stekande på minst 20 minuter. Till sist tillsätter man tomater som ska puttra svagt i ytterligare 15 minuter. Och sen ska grytan in i ugnen i 10 minuter till!

Resultatet blir en nästan overkligt smakrik rätt som passar helt perfekt som helglunch. Eller frukost, som en vän tipsade om på Instagram. Som jag förstår det finns den här rätten i lite olika varianter både i Italien, Nordafrika och Israel (och säker på fler ställen). Den äts med bröd och under lång tid.

På en filosofisk not vill jag tillägga detta: Att koka något så här länge gör något med människan. Jag som är van vid att vilja att all mat ska gå snabbt snabbt SNABBT att laga kom tillbaka till något väldigt lustfyllt i denna enkla rätt. Med risk för att låta lika flummig som fjantig så kändes hela tillredningen ursprunglig på något vis.

Om ni vill testa att laga den här rätten så har jag fulskrivit in det här.

/Erika

Rostad tomatsås

Den rostade tomatsås som utgör grunden för den risotto jag gjorde är värd att nämnas i ett eget inlägg. Såsen gör man genom att köra ett par kilo tomater i ugnen på 180 graders värme i ungefär en timme. På dem strör man finhackad vitlök, några kvistar färsk timjan och mejram om man så önskar, ringlar över olivolja samt saltar och pepprar rejält. Efter en timme doftar köket som en dröm.

De lite ihopskrumpnade tomaterna pressar man sedan genom en sil för att få bort skal och kärnor. Kvar blir då en rätt uppjackad version av passerade tomater som enligt Hugh är en stöttepelare i hans kök på River Cottage. Han tipsar om att man kan låta såsen reducera lite efter att man gjort purén av tomaterna. Beroende på tomatsort blir smaken och konsistensen olika och jag tror, så här i efterhand, att jag borde ha gjort just det. Men slarvig som jag är hade jag inte läst det här tipset utan körde bara på. Resultatet blev fabulöst hur som helst men när jag tänker på att jag hade kunnat få den ännu mer smakintensiv så känner jag bara oh yes! Gärna det!

/Erika

Förlorat ägg på rostat bröd

Jag älskar pocherade ägg, men jag är inte direkt någon mästare på att tillaga dem. Så klart jag ville testa Hugh Fearnley Whittingstalls recept på Förlorat ägg på rostat bröd. På många sätt är det här troligen kokbokens enklaste recept, vi pratar om två ingredienser i princip, ägg och bröd. Men här är det tekniken som är det viktigaste. Mitt ägg blev kanske inte perfekt, men det var definitivt ett fall framåt. Det jag lärde mig var att ägget ska vara färskt och rumstempererat, att vattnet ska stormkoka innan man rör upp en virvel i det och att man ska stänga av värmen och sätta på locket så fort man hällt i ägget. Och som sagt, det funkade. Hyfsat i alla fall. Kolla bara. Ganska likt ändå. Och så gott! (Stek brödskivan i smör för bästa resultat).



/Karin

Pasta med kål, vitlök och chili #2

Precis som Erika har jag lagat pasta med kål, vitlök och chili. Fast för mig blev det kanske inte så likt hur det var tänkt, för jag hade varken grönkål eller savoykål, ingen gul lök och ingen parmesan. Ersatte med spetskål, rödlök och gruyère, och det kan jag meddela funkade finfint. 

I all sin enkelhet var det här en god söndagslunch, men det jag kanske uppskattade allra mest var hur lättlagad den var. 

/Karin

Chiligryta med pintobönor

Sen min entusiastiska start med Hugh Fearnley-Whittingstalls kokbok har jag haft svårt att komma vidare. Jag har en mental lista med recept jag vill testa, men det har liksom inte blivit av. Och det har alltså inte med kokboken att göra, det finns så många recept jag vill testa, utan beror på en massa andra faktorer. Allt från att min familj i ärlighetens namn nog inte är lika sugna på vegetariskt som jag, till brist på tid och energi och att jag alltid verkar sakna några mer avgörande ingredienser när tillfällena ändå uppenbarar sig. Men nu äntligen har det kanske lossnat lite grann. 

I lördags testade jag receptet på chiligryta med pintobönor som diskuterats här i bloggen. Jag lyckades aldrig få tag på pintobönor utan valde istället att använda blandade bönor, men i övrigt gjorde jag inga avsteg från receptet. 

Precis som i Chachouka-receptet handlar det även här om ganska få ingredienser (lök, zucchini, hela burktomater, bönor, paprika och diverse smaksättningar) som ska tillagas långsamt. Det är inte jättemycket jobb, men det är inget man svänger ihop på en kvart heller. Det som gör det här receptet till en fin smakupplevelse, vilket det verkligen är, tror jag mycket är alla de olika smakerna som ingår: grön chili, vitlök, spiskummin, cayennepeppar, kryddpeppar och färska kryddor (koriander, oregano och persilja) framför allt, men även en skvätt rött vin som känns mycket lyckad i sammanhanget. 

Till skillnad från hur jag brukar göra provsmakade jag inte den gröna chilin utan öste bara på med den mängd som stod i receptet (om än enligt den lägre angivelsen) och det blev rätt rejäl styrka i den, men jag tyckte mest att det var gott. Jag serverade den med citronguacamolen från samma kokbok och nachos, vilket funkade bra. Nästa gång (för det kommer absolut att bli en nästa gång med det här receptet) ska jag ha mer koriander till, och kanske hemgjorda tortillas istället? Eller rött ris. 

/Karin

Men alltså mitt blomstrande språk

Jag sitter här och skrockar åt mig själv. Är det en liten enkelspårig florist som flyttat in i min hjärna och mina fingrar? I de senaste inläggen har jag nämligen blivit lite tjatig har jag upptäckt. Eller vad sägs om bla bla bla för att få smakerna att blomma ut ... bla bla bla som gör att smakerna blommar ut så föredömligt ... bla bla bla fina smaker som tillåts blomma ut helt. Det är tydligen utblommade smaker i den här kokboken. Om ni frågar mig.