Drömmar om nästa kokbok

Jag tror inte att jag är ensam om att inte vara over the roof över vår nya kokbok. Hoho ekar det tomt här på bloggen.

Karin? ... arin ... arin ... arin

Elisabeth? ... lisabeth ... beth ... beth

Näe. Inget svar.

Så länge fantiserar jag om nästa kokbok. Som kanske kan vara en med mingelmat? Är mycket pepp på Systrarna Eisenmans senaste. Eller kanske en bok med sötebröd? Vore inte det något? Mmm ...

//Erika

Kokt kronärtskocka med citron och kaprissmör

Jag älskar kronärtskockor, verkligen älskar. Det är något med pillandet, det här att man äter dem med händerna och att det tar tid som gör att jag både känner mig lyxig och enkel på samma gång.

Oftast äter jag dem med en klick smör och flingsalt. Ibland kanske jag svänger ihop en vinägrett men regeln är att tillbehöret ska vara så enkelt som möjligt för att inte dominera den milda kronärtskockssmaken. Eftersom jag också är ett stort fan av kapris lät det här receptet som en strålande idé: kokt kronärtskocka med ett smör som man bara adderar lite kapris och gräslök i.

Resultatet skakade väl kanske inte om min värld direkt men gott var det. Kapris och kronärtskocka var en mycket lyckad smakkombination.

Vad jag däremot ställer mig lite frågande till är beskrivningen av hur man tillagar själva skockorna. I alla andra recept som jag brukar gå efter är man tydlig med att man ska bryta av skaftet för att bli av med de lite hårda trådar som annars letar sig in i kronärtskockans hjärta (är står att man ska bryta eller skära av stjälkarna). Man brukar också alltid skära bort toppen på skockan innan kokning, för att bli av med de taggar som sitter högst upp på varje blad som man annars riskerar att sticka sig på när man sedan äter den. Här står också att man ska koka skockorna "i 30 minuter eller tills bladen lossnar". Det låter lite som att bladen ska flyta runt i grytan, inte sant? Hu så hemskt! Så ska det ju inte vara. Nu tror jag inte att det var så receptmakerskan menade men har man aldrig kokat skockor förut finns det risk för missförstånd. Och misslyckande. Här står inte heller med att man ska ställa skockorna upp och ner i ett durkslag ett par minuter efter kokning för att bli av med vattnet som trängt in mellan bladen. Jag skulle säga att det är ett rätt viktigt moment. Håller ni inte med?

Allt som allt skulle jag säga att det är inte är ett recept som gör att det är värt att springa iväg och köpa kokboken. Som jag skrev i förra inlägget så är det här nog mer en kokbok för de som gillar fakta om mat (mer specifikt grönsaker).

Spännande fortsättning följer: kommer jag hitta något sådant – ett kokboks-köp-värdigt-recept? Vi får se. Vi får se.

Tankar om Grönt och en lagad sparrisrisotto

Jag lagar väldigt mycket och ofta vegetarisk mat. Det beror främst på att jag verkligen gillar veggokäk så klart men grunden kommer av att så väldigt många av mina närmsta är vegetarianer: min syster, min bror med familj, mina gudbarn och deras föräldrar och en hel hög med vänner är det sedan många år tillbaka. Det beror nog på att jag ursprungligen kommer från Umeå där veganismen hade sitt centrum under nittiotalet. Det är klart att hela straight edge-rörelsen påverkade oss.

Jag har till och med själv varit vegetarian ... nästan i alla fall. Under ett par tre år när min man var veggo var det enda animaliska jag åt parmaskinka eller salami någon gång i halvåret (det var för gott för att jag skulle kunna sluta) – jag åt inte ens köttbuljong. Vart är det jag vill komma med detta rabblande? Jo, jag har plöjt en och annan grön kokbok. Jag har till och med skrivit en egen vegetarisk kokbok. Och Grönt välja hantera tillaga gjorde mig inte glad. För här hittar jag tyvärr ingen inspiration till att laga ny rolig vegetarisk mat. Det är, precis som Karin skriver, en bok med vegetariska tillbehör och en väldig massa "vanlig" mat. Det är inte några recept som direkt sticker ut, och jag kan inte heller hitta någon röd tråd. Här varvas saltimbocca och Texas chiligryta med tom ka gai med kyckling och ekologiska tigerräkor och Wallenbergare.

Och sen är det spaltkilometer med fakta om olika grönsaker, bönor och örter. Jag är inte så förtjust i såna "uppslagskokböcker". Sen är det lite så att jag kanske redan visste att vinter inte är säsong för tomater eller att sparris finns på våren.

Jag vill inte låta som en snobb här. För dom som är vetgiriga är det här säkert fenomenalt. Men detta är verkligen inte en kokbok i min smak. Om det inte vore för Kokboksklubben tror jag att jag redan skulle ha lämnat in boken till Myrorna. Men nu är jag ju med här och därför har jag lagat ur den.

Först ut gjorde jag sparrisrisotto. Vad jag gillade med den var att man rev ner citronskal i risotton. Mycket gott! Men. Sen hade man i grädde i den (för att få den krämig antar jag) och det var inte alls upp min allé. Jag är nog rätt kosher när det kommer till risotto. Jag vill ha den krämig men krämigheten ska komma från stärkelsen i riset kombinerat med massor av parmensan och en rejäl klick smör.

Så. Njae. Det är en fet uppförsbacke för den här stackars kokboken. Det är det.

/Erika

Vit sparris med gräslöksäggröra och löjrom

Det har varit lite trögt att komma igång med den nya kokboken, det måste sägas. Vi valde ju Grönt: välja, hantera, tillaga för att vi alla tre var sugna på att laga mer vegetariskt och ur den aspekten är kanske inte den här kokboken en riktig fullträff, känns som att det är mer recept på tillbehör och icke-vegetariska rätter. Inför påsken fastnade jag i alla fall för ett rätt enkelt recept på vit sparris. Det som var bra för mig med det receptet är att vit sparris är en grönsak jag inte alls är van vid. Grön sparris äter och lagar jag i tid och otid men vit sparris har jag nog aldrig använt själv, även om jag har ätit det vid ett fåtal tillfällen. Jag har liksom haft för mig att jag tycker bättre om grön sparris.

Det första jag noterade med receptet var att det lätt kunde bli väldigt dyrt. Enligt ingredienslistan skulle det vara 3 sparrisar var, vilket ju inte låter så mycket, men när de sparrisar man hittar väger i runda slängar 125 gram styck och kilopriset är 290 kr så inser man att de 8 sparrisar man plockat på sig (till fyra personer), vilket ju även det var färre än i receptet, vägde in på över 1 kg och då pratar vi om en enda rätt på påskbuffén. Nåja.


Rätten var annars extremt lättlagad. Skala sparrisarna, koka dem, rör ihop en äggröra på ägg, grädde och gräslök, servera med denna och löjrom. Svårast var att veta när sparrisarna var lagom kokta, kanske att de blev lite väl mjuka, men ändå helt ok. Jag tyckte att det smakade bra, särskilt ihop med tillbehören och kanske i synnerhet själva knoppen ihop med tillbehören, men det blir ju en väldigt exklusiv och resurskrävande rätt om man bara äter knoppen och slänger bort resten, så kan vi ju inte ha det. Sammanfattningsvis kommer jag nog att hålla mig till grön sparris även i fortsättningen, men det var en trevlig rätt att prova med fint sammansatta smaker.

/Karin