Fiskpudding

Att gränsen för min kärlek till den här kokboken skulle komma vid ett fiskrecept är kanske inte det mest förvånande som hänt mig här i livet. Att jag valde att tillaga fisk däremot = mycket förvånande. För trots att jag snart blir 38 år så gillar jag inte fisk. Man skulle nog till och med kunna säga att jag hatar fisk? Men det gör jag inte. Säger det alltså för det låter inte bra. Men det är så jag känner.

I alla fall.

Här om dagen lagade jag Per Morbergs fiskpudding och till min stora förvåning (jag kör tydligen mycket på förvåning i det här inlägget) tyckte jag att det blev rätt gott. Trots torsk i anrättningen. Nu dränkte jag visserligen in varje tugga med rejält med smält smör och säg något som inte blir gott med rejält med smör liksom men ändå. Jag åt fisk och jag dog inte. För det ska herr Morberg ha rejält med beröm.

Det som gör att min crush på kokboken gått över är att det här var ett väldigt omständligt och tidsmässigt utdraget recept. Först skulle riset (det rundkorniga som alltså är grötris fick jag googla mig till i affären vid den smått överväldigande rishyllan) kokas med salt och smör i tio minuter. Sen skulle riset kokas med mjölk i jag vet inte hur många minuter. Sen skulle det svalna. Sen skulle det blandas med fisk och ägg och dill och SEN köras i ugnen i hundra år till. Amen ni hör ju.

Så mycket jobb för att äta fisk? Nja. Skulle inte tro det. Trots att det var rätt gott.

//Erika

Biff à la Lindström #2

Precis som Erika har jag testat att laga Biff à la Lindström. Det är en rätt jag gillar och som jag har för mig att jag har lagat förut, även om jag inte kommer ihåg några detaljer. I Morbergs tappning är den god, men jag måste ändå säga, inget speciellt. Jag tycker om när man känner kaprissmaken tydligt och det gjorde man inte här. (Vilket maken dock föredrog).

Rätten är ganska lättlagad, även om det är en del moment och hel del pyssel med allt som ska finhackas till smeten. Efter våra diskussioner om köttbuljong köpte jag kalvbuljong i en kötthandel (Lulles på Söderhallarna) och det känns ju som att det gör skillnad.

Nu när jag hittat tillbehörs-kapitlet är jag lite sugen på att prova Morbergs recept på egen buljong, men jag känner mig inte helt säker på var jag får tag på "3 kg sågade ben av kalv eller vilt". Vi serverade den med klyftpotatis och gröna ärter. På något sätt känns det som att just gröna ärtor passar väldigt bra som tillbehör till många husmansrätter, gör det inte?

Biffstek med lök

Idag har vi gjort Biffstek med lök till middag från Morberg lagar husmanskost. Jag köpte riktigt fin ryggbiff med rejäl fettkappa på Taylor and Jones. Rätten som sådan är både lätt- och snabblagad, det handlar mest om att steka löken tills den får fin färg och är mjuk, låta den koka ihop med buljong en stund och steka köttet. Att steka kött tycker jag dock ofta känns lite grann som ett lotteri. Jag har hyfsad koll på teorin (rumstempererat, hög värme, vila), men det kan ändå lika gärna bli för välstekt som för rött. Jag vill gärna ha mitt kött rätt blodigt, men det får inte vara rått om ni förstår vad jag menar.

Idag blev det i alla fall riktigt, riktigt bra. I Morbergs recept stod det att man skulle banka ut köttet till det var ca 1 cm tjockt, men det tyckte jag kändes lite tunt så jag lät det vara ca 1,5 - 2 cm tjockt, som jag fick det i affären. Och sen gjorde jag som det stod, stekte det på hög värme 2 minuter per sida. Sen fick köttet vila en stund och det var väl det som gjorde det, för det blev perfekt rosa. Vi serverade det med klyftpotatis istället för kokt potatis. Som helhet smakade det väldigt bra, även detta en bra fredagsmiddag. Maken tyckte dock att vi kunde ha skippat råsockret i den stekta löken, men det tyckte jag gav en fin smak. Och till och med barnen gillade köttet, hurra.

För övrigt upptäckte jag ett kapitel i kokboken som jag inte har sett tidigare. Allra längst bak finns ett avsnitt som handlar om såser och tillbehör. Irriterande att jag inte har hittat det tidigare, jag hade gärna testat Morbergs recept på t ex osötad, rårörd lingonsylt. Det är ju inte för sent än dock.

Falukorv i ugn #2

Jag gillar verkligen den här boken, och har nu börjat rekommendera den för alla jag träffar. Egentligen så är det väl inga världsomvälvande nyheter direkt han skriver den där Morberg. Jag skulle nog sammanfatta det med att allt blir godare med lite extra smör, grädde och salt :)

Vi testade hans version av falukorv i ugn och det var inga direkta konstigheter förutom att man skulle använda fransk senap istället för vanlig svensk.
Min svärmor tyckte boken hade lite för många recept på rätter som kändes självklara, och i detta fallet håller jag med.
Den här bokens starka sida är att den påminner oss om de där gamla standardrätterna som vi glömt eller förkastat för att de inte smakat just då eller i det utförandet.

Fråga-hur tar man bild på falukorv så att det ser gott ut? ;)

Falukorv i ugn

Jo. Jo men det måste väl ändå vara så att jag älskar den här kokboken på något vis. Antar jag. För det är ju Helt Sjukt vad vi lagar mat ur den här hemma. Nu var det klassikern falukorv i ugn som fick se sig avdammad. För lite är det så: det här är rätter som sorteras in under kategorin "inga konstigheter" men som jag ändå av någon anledning glömt bort att jag kan laga. Det här är mat som jag ätit hela mitt liv men som under de senaste femton åren fått se sig utkonkurrerade av pastor, risotto, indisk take-out och sötsur sås på vardagskvällarna.

Kan hända är timingen för den här kokboken helt optimal för mig, oss, just nu? Jag tänker på det att vi har blivit en småbarnsfamilj som inte längre har möjlighet att springa på restaurang hela tiden. Och som inte heller har tid att laga allt för avancerad mat hemma. På det sättet är den fantastisk. Det är få recept som verkar svåra, många av rätterna är favoriter och dessutom balanserar flera av rätterna på gränsen mellan finare och vardagligare mat.

Det ska bli spännande att se om det blir en kokbok som jag återvänder till efter att vi utvärderat den här i klubben. Egentligen är det först då jag får veta om den är en sån succé som den verkar vara just nu. Inte sant?

En till stekta lammkotletter med vitlökssmör

I helgen testade även vi att göra lammkotletter med vitlökssmör. Eller kotletter och kotletter, racks blev det eftersom vår slaktare övertygade oss om att det är sak samma.

I alla fall. Det blev gott. Urgott. Jag håller verkligen med Karin om att vitlökssmöret var smått fantastiskt. Det var visserligen bara ett vitlökssmör ja det vill säga smör och vitlök och persilja och lite citron. Men det var ett vitlökssmör! Vet ni hur länge sedan det var jag gjorde ett sånt? Så länge sedan att jag inte minns när. Och på det viset är Morbergs kokbok fin. Den påminner mig om allt som jag tycker om men av någon anledning glömt bort att jag kan laga.

Även den här gången är inte några komplicerade grejer han styrt upp och allt är enligt textboken, eller wikipediareceptet skulle man kunna säga. Och det är väl det som är synd med hela kokboken. Han har inte adderat något som känns speciellt. Inte något som säger Per Morberg. Men det behöver ju, å andra sidan, inte vara en dålig grej.

Biff Rydberg

Till och med på självaste nyårsafton nästlade han sig in i vårt liv, han Morberg. Den traditionella menyn med oxfilé som huvudrätt fick det här året ta sig formen av en Biff Rydberg. Vilket är ännu en av mina favoriträtter som jag inte heller lagat hemma någon gång. Konstigt nog.

Hur blev den då? Den blev god, helt okej, osv. Och här har jag mitt dilemma med Morberg lagar husmanskost: det var länge sedan jag blev så inspirerad av en kokbok som den här. Jag har inte haft det minsta problem att hitta recept som jag velat prova och samtliga recept har varit enkla att laga och följa. Men smakerna har jag inte blivit jätteimponerad av faktiskt. Alltså. Visst, alla rätter vi har lagat har varit goda. Inte jättegoda men goda och jag vet inte ... ska man nöja sig med det? Det kanske man ska? För trots att jag inte hjulat eller dragit fram pom-pomsen en endaste gång fortsätter jag ändå att bläddra och läskas av kokboken. Och det måste ju betyda något. Men vad är jag inte helt säker på ännu.

Wienerschnitzel

En dag under mellandagarna lagade vi Morbergs Wienerschnizel. Med "vi" menar jag min mamma och pappa som varit här och firat jul och hängt med oss och tvillingarna.

Wienerschnitzel är en av mina favoriträtter men också en rätt som jag konstigt nog aldrig lagat hemma. I Per Mobergs variant gör man schnitzeln på kalvkött och serverar med citron, kapris och ansjovis. Det var jättegott. På riktigt jäkla jättegott alltså att äta den med ansjovis. Sältan i fisken och kaprisen var ljuvlig ihop med paneringen. Citronen är som alltid en vän för att ta ner lite av den feta känsla som just smörstekt panering innebär.

Att tillbehöret var gröna ärtor kändes väl sådär till att börja med men till min stora – enormt stora – förvåning var det riktigt gott. Ska 2013 bli året då jag börjar äta gröna ärtor? Det skulle vara stort. Så det får jag ge han Morberg. Han har fått mig att äta, och nästan börja gilla, gröna ärtor. Bara det är värt en extra guldstjärna.

Korv stroganoff #2

Idag har jag också testat Morbergs Korv stroganoff. Till skillnad från Erika gillar jag korv stroganoff, det är kanske inte en favoriträtt men vi gör det hyfsat ofta. Det går snabbt att göra, smakar rätt bra (särskilt sen jag började med att ha i fransk senap, vitlök och citron i såsen) och barnen äter det också. Mycket mer än så begär jag inte av en rätt... (fast jo, det gör jag nog egentligen).

Hur som helst. Morbergs variant hade varierad framgång hemma hos oss. Maken gav den 5 av 5 möjliga (för att vara en stroganoff), jag tyckte själv om den medan barnen inte alls var särskilt förtjusta eftersom den helt enkelt var för stark för dem. Vilket var helt oväntat för mig. Men det var kanske den stora mängden paprikapulver som gjorde det? Tillsammans med kumminfröna gav det i alla fall en riktigt god, lite bitig smak.

Jag gillade också att Morberg använder en blandning av visgrädde och mjölk (eller kaffegrädde) samt köttbuljong, det blev mycket bättre än att bara använda vispgrädde vilket jag har gjort hittills. Morberg understryker också hur viktigt det är med bra falukorv, vi köpte Sorunda falukorv, med 68% kött och den tycker jag är bra i alla fall. Vet inte om Morberg skulle godkänna den. Men det ser ju inte direkt snyggt ut, det känner jag är lite tråkigt med många av de här rätterna.

Stekt kyckling med gräddsås

Helstekt kyckling i ugn är något som vi gör då och då. Oftast utgår vi från ett gammalt Jamie-recept där man lossar lite lätt på skinnet och petar in en blandning av smör, vitlök, citronskal, timjan och parmaskinka under. Fantastiskt gott och enkelt. En klassisk kyckling med gräddsås och gelé är inte så tokigt det heller dock. Måste tyvärr säga att i Per Morbergs tappning blev den ganska slätstruken. Både kycklingen och såsen.

Ok, vi hade inget ansjovisspad i såsen. Jag vägrar faktiskt att öppna en burk ansjovis och sen slänga fisken och bara använda spadet, det känns ytterst onödigt. Nu kan man ju tänka att jag kunde använt det till något, men jag kan absolut inte komma på vad. Och kom igen, vem har egentligen tillgång till roterande spett i sin ugn, som Morberg anger som första alternativ för att steka kycklingen? (Det är ingen teppanyaki-häll, medges, men dock).

En annan grej som jag inte gillar med det här receptet är anvisningarna för stektiden. Morberg anger att kycklingen på 1,5 kg ska steka i två timmar, men den kyckling jag fick tag på vägde drygt 2 kg. Jag hade helt klart föredragit en beskrivning som var mer generell - som den man får när man köper gås på Söderhallarna t ex, "20 minuter per kilo gås". Det kan jag jobba med. (Efter lite googlande löste det så klart sig, men ändå).

Stort plus dock för att barnen gillade maten.

En till fläskpannkaka

Jag har också lagat fläskpannkaka, och till skillnad från Elisabeth är det här ingen standardrätt hos oss. Jag tror helt ärligt att jag inte har ätit det sen i skolan och då minns jag det som gummiliknande, kompakt och ja, stabbigt. Inte gott på något sätt. Så jag har aldrig ens kommit på tanken att ge mig på att laga det i vuxen ålder eftersom det är en sån där rätt som jag helt enkelt "inte tycker om, aldrig har gjort, aldrig kommer göra heller". Men nu fanns det ju en anledning att testa det, plus att det kändes som något som barnen eventuellt skulle kunna tänkas tycka om. (Tänk förresten om det finns fler rätter jag skulle kunna gilla nu, men inte äter p g a hur det smakade på Videdalsskolan på 80-talet?).

Och ja, jag måste erkänna att det var ju inte så tokigt. Enkelt och snabblagat och faktiskt riktigt gott. Jag använde lättrimmat stekfläsk och tyckte det blev bra, men en annan gång testar jag kanske pancetta istället. Och serverar några grönsaker till. Jag gillade att det blev så där fluffigt i konsistensen, och med rårörda lingon till var det riktigt gott. Resten av familjen gav också klart godkänt. I fortsättningen lär nog fläskpannkaka dyka upp som helglunch hos oss med jämna mellanrum. Fast då kanske jag testar Elisabeths grej att ha i finrivna morötter i smeten. Grädden lär jag dock behålla. :)