Dragonkyckling

Ännu ett recept från kapitlet "Skynda på, jag är hungrig" och ännu ett stabilt vardagsrecept som jag verkligen gillade. Som namnet på receptet avslöjar är smakerna kyckling och dragon – som kokas i vin eller vermouth och lite grädde. Vi hade inte vare sig vin eller vermouth utan hällde istället på portvin och det blev ju en succé. Så klart.

Även det här var en lättlagad rätt, även om jag måste säga att beskrivningarna i kokboken är lite omständliga. Om det beror på Nigellas skrivstil: att det ska vara mer henne än en konventionell kokbok, eller på stökig översättning vet jag inte. Men onödigt många ord är det ibland kan jag tycka.

//Erika

Choklad- och limepaj

Att Nigella skulle vara bra på desserter hade jag nog egentligen kunnat gissa mig till för visst känns hon som ett riktigt godistroll? Ett härligt sådant så klart. Och jisses vilken god paj det här var: en variant på Key Lime Pie som här görs med en botten med både kakao och mörk choklad samt en fyllning basically bestående av limejuice, kondenserad mjölk och vispgrädde. Urenkelt, precis som alla hennes andra recept jag testat – och i det här fallet URGOTT! Alltså. På riktigt. Godaste desserten jag ätit på länge. Kanske någonsin? Jag är är kär i den.

Vill ni testa att laga den har jag lagt upp ett recept här i min andra blogg.

//Erika

Solskenssoppa

Jag gillar soppor. Mycket. Och heter en soppa Solskenssoppa måste man ju nästan testa det receptet, eller hur? Det är en mycket enkel soppa som består av rostad paprika, majs och buljong. Typ så. Åter igen är det inte något recept som blåser mig av stolen men det är En Helt Okej Vardagsrätt. Och det är väl så man bör förhålla sig till den här kokboken. Det är en vardagsmatskokbok. Åter igen: det är just det jag gillar med den.

Noterade just att receptet kommer från kapitlet: "Skynda på, jag är hungrig". Ja, det förklarar ju saken. Snabbt, enkelt och helt okej.

//Erika

Musslor i cider

Hej! Jag är tillbaka i matchen på ricko nu för tiden. Man skulle kunna tro att det beror på att Karin åter är i landet och att hon fått fjutt på mig. Och okej, lite är det så hehe men det främsta skälet till att jag blivit en att räkna med igen beror på att jag äntligen verkar ha blivit av med ett envist illamående ... som beror på att jag är gravid! De första månaderna har jag mått kopiöst illa och knappt kunnat äta något förutom sånt som barn gillar: typ spagetti och köttfärsås från burk.

Lotta Lundgrens kokbok fick nog tyvärr stryka på foten på grund av att jag blev illamående av att bara bläddra i den. Helt galet. Och inte helt rättvist. Men i alla fall. Igår lagade jag musslor i cider till middag och yes! vilken härlig smak det blev. Jag älskar musslor men kokar dem alltid i vitt vin annars. I Nigellas recept gör man i princip på samma sätt som när man gör moules marinière bara det att man ersätter vinet med torr cider.

Cidern gör att rätten blir sötare än vad man är van vid och det gillade jag. Mycket! Åter igen är det inte en sensationell rätt som blåser en av stolen men det är en "vanlig" rätt som får en ny twist. Me likey!

Jag har beskrivit receptet i min andra blogg om ni vill testa att laga.

//ERIKA

Churros med chokladdipp

Jag är inte helt begeistrad över Nigellas kokbok, och det märks säkert. Och ändå vill jag ju gilla den. Nigella har en skön inställning till mat som jag tycker är mycket sympatisk. Och ansatsen är bra, precis som Erika säger, man behöver ju inspiration till vardagsmaten också. Fast sen är det ändå något, eller snarare några olika saker tror jag, som gör att jag inte riktigt fastnar. Men ändå. Samtidigt måste man ju lite grann älska en kokbok som innehåller ett recept på churros. Har haft en förkärlek för churros con chocolate-frukost sen jag provade det i Granada 2003, så det måste jag så klart testa. Jag har provat att göra churros hemma tidigare, med rätt bra resultat, men det är några år sen nu.

Receptet är väldigt enkelt. Bara mjöl, bakpulver, salt, olivolja och kokande vatten som man blandar ihop och sen låter stå och vila i en tio minuter ungefär, i princip medan man väntar på att oljan man ska fritera i värms upp. (Jag hade f ö gjort en miss när det gällde just olja, trodde att jag hade en rätt neutral rapsolja, som jag brukar använda till fritering, hemma, men hade bara olivolja. Trodde att det skulle smaka för mycket, men det funkade helt ok faktiskt). Det jag saknar för att göra riktigt bra churros är en rejäl sprits, det kändes inte bra och blev inte snyggt att spritsa från en plastpåse. Jag testade Nigellas sätt att göra dem på, som korta knubbiga korvar istället för långa smala, vilket blev rätt fint, men kanske blev de ändå lite för tjocka för de kändes lite degiga i mitten. Det kan dock också bero på att jag snålade lite på oljan i pannan (orkade inte riktigt dra fram fritösen, och tycker att det ofta funkar lika bra att fritera i panna eller gryta på spisen). Att rulla färdigfriterade churros i socker och kanel har jag inte heller gjort förut, men det blev både snyggt och gott. Och sen gjorde jag chokladkräm till så klart, annars blir det ju inte en komplett frukost. Från Nigellas recept valde jag bort mjölkchoklad och sirap, så den blev rätt mörk och lite bitter i smaken, men det tycker jag blir en fin kontrast till de ganska söta bakverken.


Mycket god söndagsfrukost blev det av det hela. Tyckte jag. Sonen var mycket skeptisk och smakade bara en tugga, maken åt ett par stycken och tyckte det var helt ok. Jag tror ändå det blir churros till helgfrukost igen inom en inte alltför avlägsen framtid, får väl bjuda hem någon som har lika degenererade frukostpreferenser som jag helt enkelt.

/Karin

Pocherad kyckling med fläsk och linser

Nigellas kök är verkligen inte en snitsig kokbok med tjusiga uppläggningar eller avancerade smakkombinationer. De rätter jag lagat hittills har verkligen haft en air runt sig av vardagsmat. Och det är verkligen inte något fel med det. Tvärt om. Det känns som att de flesta kokböcker jag köper annars främst består av restaurangmat – och det är verkligen inte något fel på det heller men det är ändå skönt med en kokbok som Nigellas: där man får inspiration till vardagsmaten.

Det här receptet är inte något undantag. En soppgryta med morötter och linser som smaksätts med torkad mynta, senap och rivet skal av en citron. Just smaksättningen känns uppfriskande ovanlig. Jag vet inte när jag använde mynta i maten senast? Om jag inte ätit libanesiskt vill säga. Eller druckit en mojito.

För att speeda upp tillagningen lite valde jag att filea kycklingen innan pocheringen samt att använda gröna linser på burk istället för torkade. Det funkade helt strålande bra. Nästa gång (för jag kommer att laga den igen) ska jag se till att spara lite av det rivna citronskalet och addera precis innan servering för att få en tydligare touch av citron. Eftersom man steker skalet tillsammans med bacon och ... ja, alla övriga ingredienser försvinner fräschören lite. Jag tror också att rätten kommer att kännas modernare om man adderar citronen sist.

Smakmässigt är det inte någon sensation man bjuds på. Men det är rejält och oknusslat. Och ibland är det ju just det man längtar efter.

//Erika

Pilgrimsmusslor med thaidoftande ärtpuré 2

Nu har jag också gjort Nigellas pilgrimsmusslor med thaidoftande ärtpuré men för mig blev det inte någon hit alls. Det kan ju bero på att gröna ärtor är bland det äckligaste jag vet i hela världen. Jag vet – jag måste ju vara helt dum i huvudet som fick för mig att jag skulle göra just det här receptet men det lät ju så sabla gott. Plus att jag åt en helt ljuvlig grön-ärtsoppa på Niklas Ekstedts krog 1900 för inte så länge sedan. Nå väl. Den här ärtpurén smakade verkligen gröna ärtor på det där sättet som jag inte gillar, dvs den smakade Gröna Ärtor. Jag försökte dölja detta med lite mer, ännu lite mer, och ÄNNU lite mer av den gröna currypastan ... med resultatet att purén blev stark. Fruktansvärt överjäkligt stark.

Min man tyckte att rätten var helt okej, men eftersom han är en mycket empatisk person hade han svårt att njuta när han såg hur jag led.

Jag skulle säga att OM man gillar gröna ärtor så är det här en rätt smidig och piffig rätt. Jag skulle i så fall servera den som förrätt vid en finare middag. Men om man inte gillar gröna ärtor så hamnar rätten raskt på listan över saker som kan dra åt helvete. Ledsen för svordomarna men i det här fallet är de helt på sin plats.

// Erika