Pane dorato med julskinka

Dessa varma mackor, italienarnas frasiga blandning mellan smörgås och fattiga riddare, utgjorde dagens lunch och vilken lunch det blev! Jag tycker om tanken på att göra något av alla de matrester som oundvikligen uppstår efter en julhelg. Men oftast har det stannat vid att bli just bara en tanke. För helt ärligt. Hur smarrigt känns det med en paj fylld med julskinka eller gravad lax?

Men dessa varma mackor alltså: några skivor dagsgammalt bröd som fylls med några skivor julskinka, julcheddar och stark söt senap och som sedan vänds i en blandning av 2 ägg, 2 1/2 dl mjölk och 1/2 tsk salt för att till sist stekas så att de får en gyllene yta och osten smälter ... alltså. När julmatsrester kan bli så här goda har jag plötsligt inte några problem med låta tanken övergå till handling.

/Erika

Några tankar om December samt grönkålschips

Gudars. Jag sitter och bläddrar i den här Decemberkokboken och inser några saker:
1. Oj! Vad många saker jag har testat ur den här kokboken. Tretton stycken hittills. (Som grönkålschips! som blev en salt, frasig och härlig sak som vi tryckte i oss stående vid diskbänken amen typ) och 2. Wow! Vad många fler saker jag skulle vilja testa. (Till exempel: Italiensk kycklingleverpastej, Jens julpastej, Confiterat fläsklägg, Revbensspjäll och Inkokta clementiner).

Jag har verkligen tagit åt mig av kokboksförfattarnas syfte: jag har lagat saker för glöggkvällarna och för julbordet, jag har hittat drycker och godis som jag velat göra. Dessutom lagade jag en rätt idag gjord på julbordsrester (återkommer snart med detta recept) och vi kommer att laga en förrätt till morgondagens nyårsmeny. Det här har helt klart varit en julkokbok som gjord för mig och min familj.

/Erika

Ingefärssnittar, doux

Det har lagats ingefärssnittar även hemma hos mig. Heh, "lagats" – det märks att jag inte är något direkt självklart bakproffs. Jag menar självfallet att det har bakats ingefärssnittar i det Strandska hemmet och det var ena riktigt trevliga små kakor det där. Jag tror att de var enkla att göra? Det var min partner som gjorde dom. Och även åt upp tror jag? Så som jag minns det hann jag bara med en kaka innan de var tomt i kakburken. Men den kakan jag åt var det trevligt ingefärssting i. Fina var de även att titta på och jag måste säga att jag älskade hela konceptet av att ha ett hem som doftade av nybakade kakor. Det får han gärna göra igen. Han min partner.

/Erika

Hovmästarsås

Till årets julbord svängde vi ihop hovmästarsåsen från December att ha till gravlaxen. Och det var en bra hovmästarsås. Det var inget exceptionellt eller utmärkande med den. Bara en bra jädra hovmästarsås och det är ju precis den typen av recept jag vill ha i min julkokbok. Också.

/Erika

Mumma och eggnog

Både mumma och eggnog är två drycker som jag kunnat namnen på så länge jag kan minnas men märkligt nog aldrig druckit. Det rör sig helt klart om två klassiska juldrycker och jag tänker att de väl har blivit just det av en anledning? Oftast när det kommer till mat och dryck beror det på att de är välsmakande, så det var med stor iver som vi bestämde oss för att prova dessa två drycker under julen.

Först mumman. Den bestämde vi oss för att ha till uppesittarkvällens provsmakning av skinkan. I December läser jag att just mumma är något som görs på många olika vis. Vissa blandar i vitt vin, andra gin, några tillsätter kardemummakärnor. Linders och Westmans blandning innehåller 66 cl porter, 66 cl pilsner, 1/2 flaska sockerdricka och 1/2 dl madeira och spontant tänkte jag: gott!

Och det var det. Jättegott till och med. Portern ihop med madeiran lade en underbart knäckig och lite bränd grund som den beska pilsnern friskade upp. Sockerdrickan rundade av med en sötma och alltsammans passade bättre än bra ihop med knäckebrödsskivorna med nygriljerad skinka och senap.

Den här mumman tänker jag göra fler gånger. Är det föresten någon som har erfarenhet av vad man brukar äta till denna dryck?

Sen eggnogen. För mig skriker konceptet eggnogg Last Christmas-med-Wham-musikvideo, stickade koftor och öppna brasor. Det vill säga: bara bra saker. Jag är mycket förtjust i tanken om det liv jag skulle leva där eggnog var en självklart del av mina dryckesval. Men efter att ha druckit den känner jag inte precis så. Jag tror inte att det har det minsta att göra med själva receptet i Decemberkokboken (som bestod av mjölk, honung, kanelstång, muskot, äggulor, cointreu, rom och apelsinskal) utan på att jag har rätt svårt att smälta ägg. Jag älskar ägg, men blir hemskt lätt illamående av dom. Och med fyra äggulor i mixen så blev det för tungt. Bu. Jag som så gärna ville gilla eggnog.

/Erika

Kryddiga nötter

Jag brukar göra någon variant av ugnsrostade nötter varje jul, gott till glöggen till exempel, och varje år glömmer jag sen bort att spara receptet jag använt så kommande år behöver jag alltid hitta ett nytt. Tur i år då att det fanns (flera tror jag) recept på kryddiga nötter i December. I det här receptet blandade man nötter (jag tog hasselnötter, valnötter och mandel) med kanel, ingefära, salt och socker, och sen blandade man ner äggvita, uppvispad med lite vatten. Och så rostade man det hela i ugnen på 150 grader i 35 minuter. Jag drog ner lite på mängden socker i receptet och rostade dem lite längre (upp mot 40 minuter) men det var de enda ändringarna jag gjorde. Och låt mig säga att de blev populära, enda "rätten" som tog slut redan på juldagen. Tyvärr glömde jag fotografera dem i villervallan på julafton, och sen var de alltså slut. Och det bästa är ju att nästa år när jag ska göra nötter igen vet jag var jag har receptet.

/Karin

PS Alltså, så här efter julhelgen kan jag inte påstå att jag känner mig så värst pepp på att fortsätta baka kakor från United states of cakes. Renlevnad är vad jag känner för. Grönsaker! Inte bakverk. Men jag får göra mitt bästa. Kanske kan jag bjuda kollegorna på kakor på något möte eller så. DS

Pissaladiére och baconlindade dadlar

Vi bjöd in vår närmaste familj på glöggbjudning lagom till tredje advent och jag hittade flera smarriga saker ur December att bjuda på. Bland annat ser man en mörk hög med något långt där borta i bilden. Det är den där Vahlronafudgen jag bloggade om i förra inlägget. En ljuvlig kolafudge smaksatt med massor av 70 procentig choklad.

För den lite matigare sidan av bjudbordet gjorde jag en pissaladiére. Det är en fransk lökpizza med sardeller och svarta oliver och OMG vad god den var. Nu är jag visserligen hemskt svag för lök och well, det är liksom lök man lägger på pizzan. Närmare bestämt ett kilo gul lök som man steker med franska örter och sedan lägger på en färdig pizzabotten. Toppa med sardeller och svarta oliver och in i ugnen. Jättegott!

Som andra plockrätt gjorde jag en klassiker: baconlidade dadlar. I Jens och Johannas version fylldes dem dock med en valnöt och det blev faktiskt jättegott. Nöten tillförde något både när det gäller smak men även konsistens, så klart.

Allt som allt. Två mycket goda rätter. Enkla, välsmakande och lätta att göra. Lovely.

/Erika

Vahlronafudge, mjuk choklad- och lakritskola samt smörkola

Jag har gjort ytterligare tre godisar ur December och här har jag hittat min (och möjligen även kokbokens?) akilleshäl. Så här: som andra godis gjorde jag en fudge som man smaksatte med mörk choklad. Jag följde receptets instruktioner med ett mycket lyckat resultat. När jag sedan satte igång med de två kolorna gjorde jag det med andra ord med ett mycket boostat godiskokarsjälvförtroende. Men båda varianterna (jag gjorde en med choklad och lakrits samt en smörkola) blev alldeles ALLDELES för lösa. Min naturliga instinkt var naturligtvis att anklaga baktermomentern och det införskaffades därför en ny för att nästa försök skulle bli mer lyckat. Men nej. Oavsett termometer, kulprov eller erfarenheten hos min mamma (som kokat knäck i alla fall i så många år hon kan minnas) så blev kolorna alldeles för lösa.

Nu skall det dock sägas och detta är viktigt: att smakerna är UNDERBARA! Så vi äter kolorna, med sked eller djupfrysta. Men ändå tycks det vara något som inte klaffar i instruktionerna. När det gäller de sammanlagda fyra godisarna som jag har gjort så har det varit något tjall med tre av dessa. Först var det flaken (i det förra inlägget) som kladdade ihop. Och när det gäller lakritskolan fick jag lära mig (efter ett första klumpbildat misslyckande) att röra ner lakritspulvret samtidigt med de övriga ingredienserna och alltså inte vänta tills dess att kolan är klar heh "klar" för då blir det hårda klumpar i kolan. Nu stod det visserligen inte att man skulle vänta men man kan säga att det var lite öppet för tolkning hur smaksättningen av den här chokladkolan skulle gå till. Och i mina sammanlagda tre försök att göra kola har samtliga blivit för lösa.

De slutsatser jag drar är följande: godisarna har urgoda smaker, men för att lyckas hela vägen krävs det att man är van att göra godis och kolor. Tror jag. Jag är nämligen helt och totalt novis och har inget att falla tillbaka på. Men okej, jag lär mig för varje kok. Tror jag? Med tanke på hur gott allt har smakat så har jag inte några planer på att avbryta mina försök.

/Erika

Choklad- och polkagrisflak

Det lät ju så enkelt. Bara först smälta mörk choklad och sedan bre ut den på ett bakplåtspapper på en plåt, sedan smälta vit choklad och bre den på den mörka chokladen (när den stelnat helt). Sen krossa lite polkagrisar och violá! en urtjusig chokladkaramell att lägga fram på gottebordet. Och i boken är dom verkligen fina. I verkligheten not so much. För gissa vad? Den mörka chokladen smälter – så klart – när man häller på den vita och börjar man då breda och ha sig så blir det kort sagt skitfult. Om man dessutom lägger på polkagrisar och ställer ut eländet på balkongen där det är hög luftfuktighet så blir det om möjligt ännu fulare. Smakerna var det väl inte något fel på. Men man äter med ögonen också så vi sa helt enkelt hej då till vårt bajsflak med mögelfläckar.

/ Erika

Ps. Vi gjorde ett nytt försök här hemma och följde ett recept från systrarna Eisenman där man blandar i en tsk olja per chokladsats samt att man inte skulle breda utan vicka plåten tills dess att chokladen runnit ut så som man ville. Blev URTJUSIGT! Och gott.

Paketpyssel

Jag har också inspirerats av paketinslagningstipsen i December: från adventspyssel till nyårspartaj. Strängt taget kanske inget som hör hemma på en kokboksblogg, men det blev så himla fint så jag var tvungen att dela med mig av resultatet. :) Det var inte så värst komplicerat, men någon beskrivning kunde varit lite tydligare kanske. Kolla bara! (Även rosetterna är hemsnickrade alltså).

/Karin

Lussebullar

Ja, December: från adventspyssel till nyårspartaj känns verkligen som en hel bok proppfull med julstämning. På ett bra sätt alltså. Det måste ju vara därför den verkar passa oss så bra, varken Erika, Elisabeth eller jag skyr julstämning på något sätt. Tror inte heller att någon av oss bangar att börja tidigt med julförberedelserna. Hur som helst, igår bakade jag lussekatter och då passade jag så klart på att testa receptet i just December. Trots att jag gillar julen på alla sätt och vis ska det sägas att jag inte brukar baka speciellt mycket, särskilt inte sött. Pepparkakor på köpt deg blir det i princip varje år, och det kan hända att jag bakade lussekatter även ifjol, men innan dess var det säkert 10 år sen. Jag är alltså inget lussekattsproffs. Därför ska man kanske ta mitt utlåtande om det här receptet med en nypa salt. Eller inte? För det här receptet funkade bra även för en rookie som jag. Lussekatterna blev inte ett dugg torra (värsta), utan riktigt mjuka, fluffiga liksom och fina. Bra saffranssmak var det också.

Barnen hjälpte till att forma bullarna och vi gjorde mest klassiska lussekatter, en del släta bullar men också ett par bokstäver och andra former. Det enda jag har att anmärka på, och som jag förmodligen inte varit ett problem om jag varit mer rutinerad, var antalangivelserna i receptet. En hel sats skulle ge 20 lussekatter och detta följde jag noga, med resultatet att jag fick 20 väldigt överdimensionerade bullar. Nu är ju detta lite av ett lyxproblem, men jag föredrar kakor och bullar som inte är sådär groteskt stora och det var vad jag fick här. Några av de släta bullarna valde jag att pensla med smör och sen rulla i socker, något som kokboksförfattarna rekommenderade och det kan jag bara rekommendera vidare, gör det, så himla gott. (Då slipper man också då där himla russinen, helt överflödiga är vad de är). En annan grej man kan notera är att det var kesella i det här receptet. Men det kanske det är i alla lussekattsrecept nuförtiden? Jag tror i alla fall att det bidrog positivt till slutresultatet.

/Karin

Ingefärssnittar

Och där var jag igång med julbaket! Hurra för det!

Jag kom till en liten punkt där Roy Fares recept kändes lite för svåra (läs: för mycket pill och ingredienser) och började bläddra i December: från adventspyssel till nyårspartaj, som är vår bonusbok denna jul. Åh vilken härlig bok! Denna kommer nog bli en återkommande favorit i det Ekstrandska hemmet.

Så - mitt första recept att testa var enkla Ingefärssnittar. Jag älskar enkla bakpulver-kakor som man kan svänga ihop och det blir så himla gott varje gång.
Dessa hade en smarrig lite vuxen eftersmak av ingefära - och jag älskar ingefära! Så WIN!

(läge märke till de smarriga smulorna som ligger över boken. Jag i ett nötskal - mjöl och smulor överallt när jag bakar…)

En annan sak jag läste i boken och gillade extra var en sidotext av Johanna Westman där hon berättar om sin jul och hur dom har lagt till saker som inte nödvändigtvis är julmat men som dom älskar på sitt julbord. Varför har man inte tänkt på det? Jag kommer lobba för lyxiga charkuterier och varför inte en tryffel-pecorino på vårt julbord.

Hur gör ni? Har ni bara klassiska svenska rätter på ert julbord eller blandar ni lite?

/Elisabeth

Cheesecake in a jar

Jag har också kommit igång så smått med den nya kokboken. Om det inte har framgått, jag är alltså till skillnad från Elisabeth, ingen efterrätts- och bakverksmänniska. Inte alls. Om jag bakar blir det bröd, eller möjligen muffins till barnkalaset. Och jag tror inte att jag har provlagat en enda efterrätt eller bakverk sen vi startade kokboksklubben för över två år sen. Att utvärdera Roy Fares United states of cakes som enbart innehåller bakverk av olika slag är alltså en riktig utmaning för mig. Jag började därför ganska enkelt med receptet på Cheesecake in a jar, där man varvar en smuldeg på digestivekex med philadephiakräm och jordgubbar i en burk,



eller t ex som jag gjorde, i efterrättsglas. Jag bytte också ut jordgubbarna mot granatäpplekärnor eftersom jordgubbar i december inte gör någon människa glad. Tycker dessutom att det blev en rätt bra kombination, granatäpplets syra var en bra kontrast mot övriga rätt söta ingredienser.

Det här var ett bra första recept, det var både enkelt att göra och gott. Det tyckte både jag, maken och våra gäster. Kan till och med hända att jag kommer att laga det igen eftersom det var enkelt att laga men gott och dessutom snyggt att se på. Bra efterrätt i min bok.

/Karin

Melanzane alla Parmigiana

Jag har också lagat mitt första recept ur vår julbonuskokbok December. Eftersom min syster är vegetarian och vi skulle fira andra advent tillsammans valde jag att göra en Melanzane alla Parmigiana som är en vegetarisk gratäng. Den görs på skivad aubergine som varvas med en tomatsås, mozzarella och en brödröra. Och den blev så himlarns god! Men särskilt julig vet jag inte om den var? Det är en italiensk gratäng liksom, men allrigt: Det fick väl vara inramningen med tända ljus i adventsstaken som fick stå för det bidraget? Och ändå: mullig och fyllig och vintrig smak vill jag ändå påstå att den hade.

Den blev dock aningen för salt eftersom jag inte alls lyckades "borsta av saltet" som aubergineskivorna legat i under en timme (för att rinna av). Det fanns inget salt att borsta bort vilket får mig att misstänka att auberginen sugit åt sig allt? Min rekommendation, och note to self, är att inte salta så mycket helt enkelt i just det momentet. Särskilt inte när serveringsförslaget är att servera charkuterier till rätten. Oj så salt det hela skulle ha blivit. Nu åt vi den med en ruccolasallad och bröd och det blev strålande bra.

Det här är ett recept som jag kommer att återkomma till. Det vittnar det snålvatten som jag får kämpa med nu under tiden som jag skriver detta om.

/Erika

Chocolate cheesecake

Hej!
Surpulan här. Hon som helst inte vill se halvnakna konditorer i sina bakböcker ni vet. Nu har jag – som är hon – testat mitt första recept från United States of Cakes och det blev en MYCKET rik chokladcheesekake. Alltså. Den var helt sjuk. Den var så sjuk att den måste ha haft feber, som min kompis dotter sa när hon smakade på den.

Roy Fares Chocolate cheesecake innehåller nästan ett kilo philadelphiaost, 300 gram socker, tre ägg och en äggula, 250 gram mörk choklad och ytterligare 100 gram mörk choklad på toppen. Samt två deciliter vispgrädde. På toppen. Och så en oreokaksbotten. Ja. Helt sjukt mäktig var den. Jag bjöd på den vid lördagens lunch, och söndagens middag – och den hade säkert räckt till tre-fyra middagar till. När det gäller smak och omdöme gick åsikterna isär. Jag tyckte inte om den alls. Jag åt en pytteliten bit men mådde ändå så sjukt illa efteråt. Nu skall det dock sägas att jag har en känslig socker/fett/ägg-mage. Jag fick ta en spjälkare för att hjälpa förbränningen på traven men det tog ändå över en timme innan illamåendet lättade. Min man, vän Katarina och syster gillade den men åt anmärkningsvärt små bitar och kände sig alla också ganska uppkörda efter desserten. Mina gudbarn tyckte inte om den alls. Inte för att de sa något men deras efterrättstallrikar såg i princip orörda ut efter lunchen och då är det två riktiga sötebrödstroll vi pratar om här.

Mja. Inte så bra start för mig med den här nya bakboken. Men jag återkommer. Var så säkra.

/Erika

Mina första tankar runt United States of Cakes

Medan Elisabeth bakar så det glöder i ugnen borta i Hökis går starten för mitt bakande betydligt trögare här på Kungsholmen. Till allra största del beror det på att jag inte alls har någon nämnvärd söttand att tala om samt att jag har ett mycket stukat bakningssjälvförtroende. Jag är nämligen helt urvärdo på att baka.

Men okej. Det här är en smarrig bok. Det är det. Mitt första intryck var att Oh Emm Gheee vad mycket gott det finns att testa i Roy Fares bok.

Men sen var det något helt annat än bakverken som började pocka på uppmärksamhet.

Jag har undrar vad tanken har varit med alla dessa bilder på en topless Roy? Bilderna osar något helt annat än bakning och ätning skulle jag säga.

Det är sängkammarblickar ...

Och svällande överarmsmuskler.

Och mitt inre gay self fnissar och blir kanske lite rödrosig av alla handbojor ... 

och saker som sprutar ...

och vitt klegg runt munnen.

Men mitt snart medelålders jag blir faktiskt mest lite störd. Jag blir liksom till en snusktant av att bläddra i den här kokboken. Och inte tror jag en sekund på att Roy Fares äter dom här sakerna han lagat till.

Och ja ja jaaaa! Jag fattar att man vill bygga varumärket Roy. Och jaaaa! jag fattar att det här är "en kul grej". Men jag störs av att jag förväntas vilja flämta och läskas av en tjugo-nåntings konditors kropp när jag läser en bakbok. Det vill jag inte. Inte alls faktiskt.

/Erika

Geneva Cookies

Nu var det dags att testa ett nytt recept från United States of Cakes - Geneva Cookies.

Spröda ganska smöriga kakor som täcks med mörk choklad. På bilden i boken har dom använt pistagenötter, hasselnötter och mandel. Sen lämnas förslag på massor av andra saker som kan användas såsom M&Ms och polkagrisar.

Jag älskar pistage- så det var ett självklart val. Sen hade vi några polkakäppar som jag mortlade och som blev ett fint polkapuder.

Smarr!

Enkla, ser avancerade ut och goda!

Dock flöt dom ut ganska mycket i ugnen så mina blev inte direkt snygga, menmen.

Denna gången använde jag rumsvarmt smör som det står i receptet. Vet inte vilken skillnad det gjorde, men lite enklare att bearbeta degen då.

Kokboksklubben i radio

För några veckor sedan blev vi i Kokboksklubben intervjuade av en reporter från radioprogrammet Meny i P1.

Idag sändes programmet, och nervöst har vi lyssnat igenom.  Personligen måste jag säga att det kändes väldigt konstigt att höra sin egen röst i ett program som man själv lyssnat på i många år.

Här är länk till programmet för er som vill lyssna!

/Elisabeth

Julextra i Kokboksklubben: December

Vi har bestämt att vi ska köra med en bonusbok fram till jul i år. Vi gjorde det för två år sedan (med Allt om mat Julkokboken) och nu är det helt enkelt dags igen. Vårt val bland årets julkokböcker föll på Jens Linders och Johanna Westmans bok December. Jag har inte hunnit laga något ur den ännu men att bara sitta och bläddra i den gör mig alldeles uppfylld av jul- och adventsvarma känslor. Med risk för att överdriva, som skulle vara så typiskt mig, så skulle jag säga att det är precis så här som jag vill att en julkokbok ska vara. Om det kommer att bli så mycket lagat ur den spelar liksom mindre roll. Den gör mig glad, sugen och – som sagt – helt varm och faktiskt lite julpirrig. Och det är fint det. Mycket fint.

/Erika

Chocolate Fudge

Igår kväll testade jag ett nytt recept från Roy Fares-boken. Chocolate Fudge.  

My oh my...

En hel påse mini-marshmallows, en burk kondenserad mjölk, 400 gr mörk choklad, valnötter... Ja ni hör ju. Kan ju inte bli annat än gott.

Ja detta receptet rekommenderas varmt!

Snickerdoodle

Recept nummer två att testa från United States of Cakes var Snickerdoodle. Vilket fantastiskt namn!
Det är cookies eller mindre kakor som vi kallar det i Sverige.
Dom påminner lite om kolasnittar i smaken, men mina blev inte alls sega som det stod i receptet. Jag måste helt enkelt haft dom för länge i ugnen.

Något jag tänkt på är att Roy Fares många gånger påpekar att ingredienser ska vara rumsvarma innan dom används. Det gör ju att man måste planera lite i förväg och inte direkt komma på att man ska baka och sen köra (vilket jag ofta gör). Då flyger ju saker ut ur kylen och in i smeten.
Vet ni varför det är så viktigt vilken temperatur saker har? Snälla kommentera om du vet!
I matlagning handlar det ju om att saker lättare skär sig, men så är det väl inte i bakningen? Eller?

Ja - mina Snickerdoodle-kakor fick också följa med till jobbet och fredagsfikan. Vad goda dom var! En förvånande ingrediens var vitvinsvinäger. När dom var nybakade tyckte jag att man kunde känna att det var nån hint vinäger i smaken - något som inte kändes när de svalnat och lagts i en burk.
Men ändock goda! Prova ni också!

Apple Cardamom cake

Första receptet från Roy Fares bok United States of Cakes provat! Det blev varken cupcakes eller fudge, utan en äpple och kardemumma-kaka som såg lockande ut.

Jag var (som jag skrev sist) ansvarig för fredagsfikat på mitt jobb, så det var en bra kickstart :)

Hur var kakan? Saftig och god javisst! Men lite tråkig. Jag blev nog lite besviken. Den hade massor av ingredienser (250 gram smör!), skulle stå i ugnen i en timme och vägde typ ett ton. Kakan var väldigt saftig och har hållit sig så hela helgen (familjen har mumsat på resterna). 

Men som sagt - lite tråkig. Nästa bakverk jag provar får vara lite mer spännande - sen visst, jag hade nog inte valt den mest spännande kakan i boken, det är helt sant. Och sen måste jag nog skaffa lite mer spännande kakformar - den i boken är ju fantastisk! Julklappstips!

Ny kokbok: United States of cakes av Roy Fares

Så var det då äntligen dags för oss att testa en dessertbok! Hurra säger jag (gruppens utnämnda dessertdrottning). Ja jag älskar verkligen att baka, och att göra desserter. Jag är en såndär person som skulle kunna bara beställa förrätt och efterrätt på restaurang.

Vid första anblick av Roy Fares bok United States of Cakes slås man av att den är väldigt snygg! Väldigt fina bilder och bra layout på recept (något som vi i Kokboksklubben annars brukar störa oss väldigt mycket på). Jag har inte fått någon riktigt kläm på indelningen men han går igenom allt från mjuka kakor till söta frukostrecept (mums!).

Det ska bli spännande att se hur fina cupcakes och cakepops vi får ihop - vissa saker ser väldigt avancerade ut, men jag vill prova det mesta!
Ska man gå all in och börja med Peanut Butter Cupcakes? (WOW!)

Eller börja med nåt lättare som Fudge eller Rocky Road? (Troligen)

Rapport kommer inom kort! (jag är ansvarig för kontorets fredagsfika - så ett perfekt tillfälle att starta!)

Betyg Grön mat: vegetariskt varje dag från River cottage

Att det här har varit en kokbok i Erikas smak har nog inte undgått någon. Att det på samma sätt, fast rakt motsatt, varit en kokbok som inte passat Elisabeth och hennes familj är också rätt tydligt. Utvärderingen denna gång sker utan att vi har setts för att prata ihop oss. November är en sådan månad då det är svårt att få ihop allt och för att inte behöva skjuta på starten med nästa kokbok utvärderar vi Grön mat: vegetariskt varje dag från River Cottage här i bloggen.

Sammantaget kan man säga så här: om du gillar att laga vegetarisk mat och törstar efter inspiration så är det här en fantastisk kokbok. Helt fantastisk. Men är du kanske lite mer tveksam till hela vegoprylen och egentligen är mer av en köttfantast så kommer den här kokboken inte få det att lossna för dig den här gången heller.

En svårighet med den här kokboken kan också vara, som det har varit för Karin, att även om man själv vill äta vegetariskt så vill inte resten av familjen (framför allt kanske barnen) det. Det kan man så klart avhjälpa med att servera en bit kött, korv eller annat som tillbehör, men det känns ju samtidigt lite tråkigt att det ska behöva vara så om man nu har en ambition att äta mer vegetariskt. Men det här är alltså inte självklart en kokbok för småbarnsfamiljer där olika kräsna viljor samsas. Samtidigt, bör tilläggas så har Erikas ettåriga tvillingar faktiskt ätit en del av rätterna och verkat gilla dem.

ANTAL LAGADE RECEPT:
Erika lagade 11 recept, Elisabeth lagade 3, Karin lagade 6.


PLUS

• Vi gillar att Hugh Fearnley-Whittingstall har en mission med den här kokboken, han "försöker faktiskt förändra era liv. Syftet är otvetydigt att övertala er att äta mer grönsaker". Härligt med en kock/kokboksförfattare som använder sin kunskap för att göra ett inlägg i debatten.  
• Äntligen en vegetarisk kokbok full med lockande och spännande recept!
• Bilderna, typografin och upplägget på sidorna lockar till matlagning. 
• Oftast ganska få ingredienser per recept som dessutom inte är helt omöjliga att hitta.
• Trevligt med långsam tillagning för en gångs skull. Många rätter ska småsjuda länge på spisen vilket gör att smaken hos grönsakerna bibehålls trots att de är helt genomkokta.
• Och det är väl just de långa tillagningstiderna som gör att det blir så goda smaker? Dessa är fullt utblommade, som Erika skulle säga. 
• Samtidigt bra att det finns en del recept som är väldigt snabblagade, för ibland är det väl det som måste till tyvärr. :)
• Många recept kräver råvaror som inte alltid är i säsong, men på flera ställen finns förslag på ersättare som gör att rätten passar bättre på hösten eller vintern.

MINUS

• Själva receptbeskrivningarnas löptexter är ibland lite ologiskt uppdelade och gör det svårt att följa momenten. Kanske beror det på översättningen?
• Kokboken är kanske på gränsen till för tjock? Vi förstår att detta låter som ett lyxproblem men många goda recept riskerar att drunkna i det stora omfånget.
• Vissa recept känns lite snålt tilltagna, man skulle behöva lite mer för att verkligen bli mätt. 

BÄSTA RECEPT: 
Erika: Wrap med refried beans lagade jag två gånger på en vecka så ja, den är solklar favorit. Vill du provlaga? Här finns receptet.
Elisabeth: Den gröna ärtsoppan med persilja var väldigt god, och ett nytt sätt att göra just en sån rätt för mig. Det kommer jag laga igen. Men kanske lite räkor eller lax till? ;)
Karin: Det känns ju lite futtigt, men samtidigt har det varit en sådan uppenbarelse för mig, så jag måste säga det pocherade ägget. Även ratatouillen var himla god.

SÄMSTA RECEPT: 
Erika: Hum. Nej, inget recept var så dåligt att jag skulle kalla det för ett "sämsta recept".
Elisabeth: Pintoböns-grytan. Nä. Inget för mig.
Karin: Blomkålsgrytan var rätt trist, jag skulle inte tipsa någon om det receptet.

BETYG (skala 1 - 5, där 5 är högst): 
Erika gav betyget 5 Elisabeth gav betyget 3 Karin gav betyget 4

/Erika

Torrostad ratatouille

Inspirerad av Erika provade jag också receptet på ratatouille. Jag valde att göra en variant av receptet, torrostad ratatouille, istället för det ursprungliga. Dels för att det är roligare att testa fler recept, men framför allt för att den var lite enklare att laga. :)

Och det här var verkligen superenkelt att göra. Dela grönsakerna, ringla över olivolja, salta och peppra, in i ugnen, klart! (Ja, de ska jag steka i minst en timme, men då behöver man ju inte göra annat än att vänta). Skillnaden mot ratatouillen som Erika gjorde var att här ugnsrostar man även tomaterna. Istället för att koka ihop en sås på burktomater låter man färska tomater steka i ugnen något kortare tid än övriga grönsaker. (Jag la till några krossade vitlöksklyftor till tomaterna också, utöver olivolja, salt och peppar). Ratatouillen blir så klart något mindre såsig på det här viset, men det uppskattade jag.



När grönsakerna får steka i ugnen så här länge kommer de verkligen till sin rätt, och det behövs inte mycket extra smaksättning. Här var det alltså i princip bara olivolja, salt och peppar utöver själva grönsakerna och det räckte mer än väl. En mycket god rätt helt enkelt. Eftersom jag inte riktigt vågar lita på att jag blir mätt på enbart grönsaker serverade jag färsk pasta som tillbehör, men jag tror det hade räckt bra med en bit gott surdegsbröd och ett glas vin till som Erika föreslog.

/Karin

Blomkåls- och kikärtsgryta

Som jag skrivit tidigare har jag haft lite svårt att få till provlagning av recepten i Grön mat: vegetariskt varje dag från River cottage. Nu har jag i alla fall tagit mig i kragen och testat några av de recept jag var intresserad av så här i elfte timmen av den här utvärderingsperioden. 

En söndagslunch härförleden gjorde jag blomkåls- och kikärtsgryta, ett recept jag hade rätt höga förhoppningar på. Jag gillar blomkål, jag gillar kryddorna (bland annat ingefära, koriander, spiskummin, chili, garam masala och färsk koriander), det känns som att förutsättningarna fanns där. Här får jag nog säga att resultatet inte alls levde upp till förväntningarna. Lite som Erika beskriver sin chiligryta, det var inget fel på det, men heller inget speciellt. 

Även den här rätten var rätt lättlagad, men tog tid. Många av de recept jag testat har funkat på det viset. Momenten i sig är inte så många eller svåra, men rätten ska tillagas under rätt lång tid. Jag har alls inget emot det egentligen, men märker att jag ofta inte riktigt har de praktiska förutsättningarna, det tar helt enkelt lite för lång tid i anspråk. Jag serverade den här grytan med rött ris, men den hade behövt något mer. Kanske naan, kanske raita, kanske något annat. 

/Karin

Chiligryta med pintobönor 2

Förr eller senare var det väl oundvikligt att det skulle hända? Att jag skulle göra en rätt ur kokboken som går under smeknamnet secret lover här hemma som jag inte skulle bli helt till mig över. För så ligger det till med denna vegetariska chili som Karin gjort och flera har lovebombat i kommentarerna här i bloggen. Jag blev inte jätteimponerad. Så här: det var en okej chili men den hade inget, jag svär INGET, att komma med i jämförelse med de refrieade beansen som jag gjorde för några veckor sedan.

Ska jag självrannsaka så kanske jag lät den koka lite för länge? För den där skvätten rött vin som Karin hyllade var helt försvunnen i min variant. Sen kan det så klart vara en fråga om smak också. Min man älskade den här chilin (som jag för övrigt inte gjorde med pintobönor utan med kidneybönor som tydligen ska vara en utmärkt ersättare) medan både jag och min syster hyste betydligt svalare känslor vid middagsbordet.

Nå. Det är ändå en bra rätt. Och kanske, kanske gör jag den igen pga såna starka känslor som uttrycks om den och min känsla av att kanske inte ha fått till den. Vi får se.

Detta var för övrigt det sista receptet som jag lagade ur Grön mat. En utvärdering är på ingående och sedan är det dags för nästa kokbok. Eller ska jag säga böcker? Även detta år kommer vi att laga mat ur en julkokbok. Hurra för oss!

/Erika

Förlorat ägg på rostat bröd #2

Jag är, precis som Karin, väldigt svag för pocherade ägg men har aldrig riktigt fått till den där snitsen när jag försökt att laga det hemma. Fram till i lördags vill säga. För då gjorde jag allt enligt instruktioner ur Grön mat och LÄGG AV! vilket resultat. Karin har redan beskrivit hur det går till (och genom det inspirerat mig till att också prova). Jaja som ni märker fortsätter jag att sjunga små serenader nedanför Hughs köksfönster men fan vad han är bra.

/Erika

Puylinser med dressing

Till att börja med. Avsaknaden av färsk persilja, salladslökar samt koll på koktiden under tillagningen gjorde rätten inte helt vacker att se på. Men att äta däremot = yum!

Det här är en klassisk linssallad gjord på puylinser som har en rätt speciell, kryddig och lite jordig (obs bra jordig) smak. Jag älskar dom här små sötingarna som inte är busenkla att hitta men heller inte på nivån att man måste åka till en lokal marknad i Frankrike för att få tag på. Nej, prova coops ekologiska hörna tex istället.

Linserna kokas i grönsaksbuljong som smaksatts med några klyftor vitlök och ett lagerblad. Sedan skakar man ihop en dressing gjord på olivolja, äppelcidervinäger och sån där gul stark brittisk senap, salt, peppar och lite socker.

Återigen. En enkel rätt utan en massa extra smaker som ställer sig i vägen. Helt enkelt en sån där rätt som han Hugh verkar vara rasande bra på att göra.

/Erika

Ugnsrostad ratatouille

För några kokböcker sedan gjorde jag en ungsrostad ratatouille som jag inte alls blev nöjd med. Den var alldeles för otillagad, det insåg jag redan då, och är det någon rätt som ska vara helt ihopkokad så är det väl en ratatouille? Och den här varianten som Hugh hittat på! Så hopgoggad att man faller på knock jag svär. Det finfina tricket är att man ugnsrostar grönisarna paprika, lök, zucchini och (kort reflektion: hallå? SÅ blek grönsak det där. Hur har jag kunnat ha den som favorit när det finns --->) aubergine tills de är mjuka, har reducerats och börjat brynas samtidigt som man låter en tomatsås med vitlök, timjan och lagerblad puttra på spisen. Sen blandar man ihop allt och låter de gå ihop smakmässigt i ugnen.

Igen är det här en rätt som lagas under lång tid. Grönsakerna är i ugnen i en – en och en halv timme, tomatsåsen puttrar så trevligt på i cirka 45 minuter och sedan goggar allt ihop sig i cirka tio minuter i ugnen eller tills det enligt anvisning "bubblar och doftar". Det kan vara så att jag älskar såna beskrivningar. De får mig att vilja dricka franskt rött vin, säga ohlala och sen bara äta ugnsrostad ratatouille med ett gott bröd tills jag blivit lika galen som Brigitte Bardot. Och tänk. Det var precis vad som hände här om kvällen!

/Erika

Ps. Det kändes lite fattigt att bara äta ratatouille med bröd kände jag då så jag svängde ihop en linssallad också. Men så här i efterskott: det hade räckt helt utmärkt bra med enbart ratatoiullen. Och brödet. Och vinet.